Jag har mycket på mitt samvete. Inte nog med att jag var inspirerad av marxismen och sympatiserade med den som jag nu anser skadliga 1968-andan. Dessutom fortsatte jag mitt förstörelseverk genom att i egenskap av svensk statstjänsteman spoliera en hel nation (redovisat här) för att sedan, när jag ändå var igång, i början på 1990-talet införa skolpengssystemet, som många anser förödande och som, inser jag nu, verkligen har i alla fall två potentiellt vådliga konsekvenser.

Hur kan jag ta på mig skulden för hela skolpengssystemet, en världsunik svensk reform? Det beror på att jag hade hört talas om idén, som troligen utvecklats av den av många föraktade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, någon gång på 1980-talet. Jag gillade greppet och började tillsammans med pedagoger och kommunfolk fundera på hur man rent praktiskt skulle gå till väga i en kommun för att införa ett skolpengssystem. Det är inte så enkelt. Hur ska skolpengsbeloppet fastställas? Ska pengen bara gälla för skolor inom kommunen? Sådant tänkte vi på och försökte lösa. Att jag tänkt igenom detta ledde till att de ledande politikerna i Vaxholms kommun – låt mig särskilt nämna kommunalrådet Hans Håkansson (m) – bad mig hjälpa till att införa systemet i världens första skolpengskommun, Vaxholm.

Systemet infördes hösten 1992 i Vaxholm. Ingen annan kommun hade börjat. Nacka kommun, med det kloka kommunalrådet Erik Langby, kom strax efter. Men frågan är om det överhuvudtaget skett något om det inte varit för Vaxholms initiativ. 1994 återtog socialdemokraterna regeringsmakten och hade inget skett vid det laget så kunde det inte ske. De borgerliga regeringsåren 1991 – 1994 var en kort möjlighetsperiod (även om Bildt-regeringen inte gjorde något för att uppmuntra experimentet i Vaxholm; den fick den eventuella äran utan att fatta vad som pågick medan det pågick).

Den första vådliga konsekvensen av skolpengssystemet är att det ger ekonomiska incitament för samvetslösa skolföreståndare – såväl privata som kommunala, men särskilt privata – att marknadsföra tjänsten ”Höga Betyg” i stället för tjänsten ”God Utbildning” eftersom tjänsten ”Höga Betyg” är mycket billigare att producera medan intäkterna är desamma i båda fallen. Detta problem borde skolmyndigheterna under det senast kvartsseklet ha löst genom att införa centraliserad betygskontroll. Det är obegripligt att de inte gjort det. Jag sa till redan år 1991.

Den andra vådliga konsekvensen är att systemet inbjuder till etablering av konfessionella skolor, till exempel skolor med islamisk inriktning. Borås kommun har försökt stoppa en islamisk skola med argumentet att kommunens arbete med att integrera migranter i Sverige försvåras om islamska synsätt och värderingar får en fristad i islamiska skolor. Utan friskolesystemet hade Borås kommun kunnat bestämma fritt. Men nu har vi friskolesystemet och då kan en friskola gå till domstol. Kammarrätten i Stockholm har nyligen dömt mot Borås kommun till den islamiska friskolans förmån. Vad som händer sedan, efter ett eventuellt överklagande, vet vi inte.

En sak verkar självklar. Friskolesystemet är ett hinder för integrationen om de folkgrupper som Sverige tycker borde integreras inte vill bli integrerade utan tvärtom anstränger sig för att bevara sin särart. Sverige säger: ”Välkomna hit. Bli som vi och delta i vår solidariska gemenskap”. Folkgrupperna säger: ”Tack för det, vi tar gärna emot er solidaritet, men vi tänker inte bli som ni”.

Det var en situation som vi aldrig kunde föreställa oss medan vi tänkte ut skolpengssystemet. Det var snart trettio år sedan. Hela samhällsförståelsen ändrar sig på så, trots allt, kort tid.