I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Jag vet inte riktigt varför jag har haft svårigheter med den där förklaringen. På ytan verkar den oemotsäglig. Men å andra sidan får man tänka på hur tyskarna hade det medan de gick där och skyfflade tegel bland sina ruiner. När kriget var slut hade Tysklands BNP sjunkit med en tredjedel i jämförelse med situationen före kriget. Borde det inte ha varit så att tyskarna därför hade en ännu mer rekordartad ekonomi än svenskarna eftersom tyskarna både skulle återta förlorad mark och komma ikapp med den normala ekonomiska tillväxten?

Den där känslan har jag levt med som en sten i skon i decennier. Men av lättja gjorde jag inget åt den. Det skulle bli nödvändigt att exempelvis jämföra faktisk svensk och tysk BNP-tillväxt under någon relevant period. Före herr Google var detta ett görligt men jobbigt uppdrag så jag struntade i det.

Men nu lever vi i en annan era och jag kan på några minuter konstatera att den genomsnittliga, årliga BNP-tillväxten under 1950-talet var ”nästan åtta procent” (samma källa) i Tyskland medan den i Sverige var 3,3 procent.

Va? Nu försvann inte bara förklaringen till de svenska rekordåren, utan rekordåren själva. Det var tydligen inget särskilt med den svenska tillväxten eftersom den låg under hälften av den tyska.

Det verkar skumt. Jag tar ett stickprov för kontroll: Frankrike. Då visar det sig att den franska BNP årligen växte med 3,85 procent under femtiotalet. Trots allt en bra bit över de svenska siffrorna, men bara hälften av de tyska. Fast Frankrike var nog inte lika sönderbombat som Tyskland så det fanns inte lika mycket att rekonstruera.

Jag blir själv chockerad över det här. Jag trodde jag skulle undersöka den påstådda förklaringen till företeelsen ”rekordåren” men finner nu själva företeelsen tvivelaktig. Var det i verkligheten inget särskilt med Sverige under den period då vårt land, enligt den hävdvunna historietolkningen, var som mest framgångsrikt?

Vi kanske måste skriva om hela berättelsen om de påstådda svenska rekordåren. Det kanske inte var ett av kriget oskadat Sverige som lyckades dra igång det krigshärjade Europa, utan det krigsskadade Europa som lät den svenska ekonomin hanka sig fram, inte i europeisk takt förstås, men ändå med jämförelsevis hyggligt flyt. Jämfört med vadå? Ja, till exempel 1970-talet, då Europa var återställt och i allt mindre utsträckning behövde Sverige. Då sjönk den genomsnittliga, svenska BNP-tillväxten till 2,0 procent per år. Ett dästare Sverige formade sig.