Lennart Bengtsson funderade nyligen (27/2) kring vad framtidens historiker kommer att säga om vår tid. Han avslutade med ett nog så tänkvärt påstående: ”Det som de framtida historikerna aldrig kommer att riktigt begripa är varför vår tids politiker aktivt driver på den jättelika migrationen och därmed de facto ger upp den gamla välfärdsstaten”.

Det är inte första gången i världshistorien som en ledare eller ett härskande skikt driver sitt projekt med sådan envetenhet och utan hänsyn till andra samhälleliga intressen att de till slut sågar av den gren de sitter på. Karl XII, l´Ancien Régime i Frankrike och Hitler är exempel. De blir som spelare eller alkoholister som inte kan sluta även om de begriper att de är ute på farliga vägar.

Karl XIIs projekt var att kriga, men vilket är det svenska politikerväldets projekt som det driver med sådan obändig beslutsamhet? Jag tror att svenska politiker blivit besatta av föreställningen att de leder en internationell stormakt, närmare bestämt en humanitär internationell stormakt. De har ett syfte som är så ädelt att de inte kan kompromissa. Det finns exempel på folk som hellre dör med ära än de ger sig, till exempel kaptenen på det sjunkande skeppet som avser att gå under med fartyget eller japanska stridspiloter som offrar sig för kejsaren eller terrorister som spränger sig för Profeten.

Jag tror att det var alliansregeringen som i någon av sina tidiga utrikesdeklarationen för första gången öppet, frankt och på pränt fastslog att Sverige är en humanitär stormakt. Men svenska politikers uppfattning att de har renare och högre motiv än sina kollegor i andra länder och att Sverige därför har en särskild mission i världen är äldre än så.

Rune Barnéus, som tidigare var chef för Nordbanken, Nordeas företrädare, och sedermera blev en höjdare i Världsbanken med uppgift bland annat att hjälpa gamla östländer att bygga riktiga banksystem efter Sovjetunionens upplösning, har just skrivit en spännande och rolig självbiografi (Cykla i motvind, Carlssons förlag). Barnéus fick tillfälle att se hur olika länder, däribland Sverige, reagerade inför kommunismens fall:

Jag har ibland funderat över Sveriges ointresse för omvandlingen av Östeuropa och Sovjetunionen från kommunistisk planhushållning till marknadsekonomi… Jag upplever att Sverige betraktade detta skeende avvaktande och med misstänksamhet… Min tolkning är att Sverige kände sig vilset i detta skeende. Sverige hade intagit en märklig roll under det kalla kriget. Vi hade skapat oss en roll som utrikespolitisk stormakt genom att hysa förståelse för kommunistländer och planhushållningsländer. Vi hade vant oss vid en roll som ”neutral” i det kalla kriget och vi älskade vår roll som medlare i detta… Min tolkning är att Sverige reserverat betraktade Östeuropas befrielse från diktatur och kommandoekonomi eftersom Sverige hade fantomsmärtor av att mista sin roll som moralisk, utrikespolitisk stormakt när Sovjetunionen föll.

Det går att begripa att Sverige kände sig lurat på konfekten när kalla kriget tog slut och Sverige inte längre kunde klä ut sig till fredsduva och framställa sig som en fredens och neutralitetens och därmed människovärdets förebild för en hel värld. Hur skulle svenska politiker nu kunna återupprätta Sveriges roll som humanitär stormakt?

Mig förefaller det inte så särskilt långsökt att förmoda att den vid det laget rätt nystartade internationella migrationsrörelsen kom som en räddande ängel. Sverige fick på nytt en arena där ett ädlare sinnelag än andra länders kunde förevisas. Det behövdes ingen mental nyordning i den svenska ideologin för att utnyttja chansen. Redan tidigare hade Sverige presenterat sig som tredje världens främste och rättvisaste försvarare, ett neutralt och fredligt land, obundet till något av de stora maktblocken, och världens överlägset störste biståndsgivare räknat som procent av BNP. Hur skulle den humanitära stormakten kunna annat än jubla när u-ländernas förtryckta folk kom hit för att ta del av den svenska generositeten i stället för att generositeten bara skulle komma de förtryckta folkens ledare till del genom u-hjälpen?

Men Lennart Bengtsson fråga kvarstår i alla fall. Hur kan politikerväldet vara så istadigt i sin godhet att det hotar hela den ordning på vilket det tronar? Det är mycket man inte förstår. Hur kunde folk förr i tiden riskera att dö i dueller för att försvara sin ära?

Å andra sidan räknar väl politikerna, till skillnad från exempelvis Karl XII, inte med annat än lätt övergående personligt besvär om deras favoritprojekt skulle krascha. De bara hoppar av och gör något annat. Filippa Reinfeldt var sjukvårdslandstingsråd och huvudansvarig för upphandlingen av Nya Karolinska Sjukhuset. Hon lämnade jobbet år 2014. I en ledare skriver Aftonbladet:

Att vara heltidspolitiker är inte vilket yrke som helst. De beslut som tas kan ge effekter för lång tid framöver. Ansvaret tar inte slut bara för att man påbörjat någon annan yrkeskarriär. Men Filippa Reinfeldt tycker inte det, med motiveringen att hon har lämnat politiken.