Så kvad Carl Jonas Love Almquist i en dikt som i övrigt lät så här:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Almquist låter ironisk. Det är som om han drev med alla som hävdar att det finns något särskiljande svenskt. Men så menade han inte, det framgår av annat han skrev, till exempel detta:

Vad nationalitet eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Men oavsett vad han menade så hävdar jag att han hade rätt i att det finns nationella särarter. Om det gäller just krusbär vet jag inte, men det gäller exempelvis politik. Låt mig ge ett exempel.

Om Ungerns premiärminister Viktor Orbán hävdar, vilket jag tror att han gör, att huvudmotsättningen i landets politik går mellan nationalister och globalister, så tror jag han har rätt. Om Polens ledare Jaroslaw Kaczynski gör en motsvarande analys avseende Polen så tror jag att också han har rätt.

Men när sverigedemokraten Mattias Karlsson gör samma analys för Sveriges del – nämligen att huvudmotsättningen går mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler” – så tror jag han har fel. Hur kan det komma sig? Hur kan det som är rätt i Östeuropa vara fel i Sverige? Jo, för att det är olika i olika länder. Blott Sverige svenska krusbär har.

Vem är det som bråkar med Ungerns och Polens politiska ledningar? Jo, det är just ”globalister”, till exempel EU som vill tvinga på länderna fler migranter och vill straffa Polen för att den polska regeringen gett sig på landets författningsdomstol och det statliga polska tevebolaget. Ungern har dessutom ett horn i sidan till den amerikanske miljardären George Soros som vill driva ett politiskt korrekt universitet i Budapest. (Det här är lurigt. Ordet ”kosmopolitisk” har länge varit ett kodord för judisk men det behöver naturligtvis inte ha denna betydelse. George Soros är jude. Nu kanske jag ger uttryck för fördomar, men det finns alltid risk för en koppling mellan antiglobalism och antisemitism.)

Med detta vill jag säga att det finns en logik i att ungrare och polacker, i varje fall en del ungrare och polacker, uppfattar globalisterna, kanske särskilt representerat av EU, som sin nationella huvudfiende.

Men så är det inte i Sverige. Varken EU eller George Soros bråkar med Sveriges regering. Annie Lööf och Anders Borg reser glatt på Bilderberggruppens möten. Utrikesminister Margot Wallström är till den grad angelägen att bli mottagen i det globalismens finrum som FNs säkerhetsråd utgör att hon inte drar sig att göra saker som är så olämpliga – läs ”exempelvis att muta lättmutade u-länder för att de ska rösta på Sverige” – att hon inte törs redovisa sina gärningar för svenska folket. Det finns helt enkelt ingen motsättning mellan Sveriges politiska ledning och globalismens intressenter.

Skulle man då kunna hävda att Sveriges politiska ledning är ett slags nickedockor i internationella globalisters händer och att analysen nationalister mot globalister därför även stämmer för Sveriges del? Jag tror inte det. Utrikesminister Wallström måste inte vrida sig ut-och-in för att komma med i säkerhetsrådet. Hon gör det av egen fri vilja. George Soros är inte hennes huvudman, varken i teorin eller praktiken. Svenska politiker tillsätts av och svarar inför de svenska väljarna. Så är det och så ska det vara. Det är där huvudmotsättningen i Sverige står, närmare bestämt mellan politikerväldet och de svenska nettoskattebetalarna.