Skulle du säga att ett vanligt kapitalistiskt företag existerar för ägarnas eller de anställdas skull? Finns exempelvis Electrolux för att tillfredsställa ägarbolaget Investor och för att göra de anställda glada? Jag skulle svara ”på sätt och vis, men ändå inte alls”. Vanliga företag existerar i själva verket för kundernas skull. Det bevisas enklast genom det självklara påpekandet att om kunderna faller ifrån så upphör bolaget.

För vem existerar då anslagsfinansierade offentliga organisationer, till exempel Arbetsförmedlingen och SIDA? När jag jobbade på SIDA fanns det en mycket begåvad ekonomichef som anförtrodde mig att verket hade två uppgifter, dels att utveckla ett antal u-länder, dels att ta hand om personalen och att båda, som han uppfattat det, var lika viktiga.  Det är klart att anslagsfinansierade organisationer liksom företag har avnämare, men skillnaden är att företagens avnämare, de så kallade kunderna, har makt vilket exempelvis Arbetsförmedlingens klienter inte har. Företagens kunder har nämligen pengar som de själva bestämmer om de ska spendera eller inte, medan den offentliga sektorn inte försörjer sig genom att klienterna frivilligt betalar utan genom att staten tvingar skattebetalarna att betala.

Min erfarenhet och övertygelse är att sådana organisationer existerar mycket mer för de anställdas skull än för klienternas. Se till exempel på hur det går till när en kommun ska spara pengar. Det drabbar de boende i äldreomsorgen mycket mer än det drabbar personalen. Framför allt drabbar det inte kommunens högre administrativa skikt. Besparingarna sker alltid underifrån och lägst står klienterna eftersom de inte har några maktmedel (annat än, i teorin, att rösta på något annat parti, men det är i praktiken inte mycket att hoppas på). De anställda har många maktmedel, till exempel anställningstryggheten.

Men politikerna motsvarar ju de privata företagens ägare, protesterar du kanske, de är ju ansvariga för verksamheten och måste väl se till att klienterna prioriteras framför de anslagsfinansierade organisationernas, det vill säga de anställdas, egenintressen? Ja, den etablerade demokratiska teorin säger att det är så. Etablerad teori betyder etablissemangets teori. Politikerna vill göra gällande att de själva i egenskap av medborgarnas ombud står på medborgarnas sida i spänningsfältet mellan å ena sidan medborgarna i egenskap av avnämare och klienter och å en andra de offentliga organisationerna i egenskap av tjänsteproducenter. (Jo, det finns ett sådant spänningsfält med delvis motsatta intressen på samma vis som det finns en potentiell konfliktyta mellan en kund och ett privat företag.)

Den etablerade demokratiska teorin säger alltså att medborgarna, som också är skattebetalare, står högst upp i samhällshierarkin i egenskap av ägare och uppdragsgivare medan politikerna befinner sig på nästa lägre nivå i egenskap av ombud och tjänare åt medborgarna och de offentliga apparaterna finns längst ned i egenskap av producenter av exempelvis välfärdstjänster. Typ en hierarki av herrar, förmän och slavar.

Så var det nog, ungefär, en gång i tiden, men nu inte längre. Nu har maktförhållandena förändrats och då måste vi ha andra, mer verklighetstrogna, teorier, det vill säga bilder av verkligheten.

Därför har jag uppfunnit en annan teori. Min teori är att det finns ett pactum turpe mellan politikerna och deras apparater enligt vilket det råder en allians mellan dessa, alltså politikerna och apparaterna, med uppgift att gemensamt klämma ur medborgarna, i alla fall nettoskattebetalarna, de medel alliansen – och då menar jag självklart inte ”Alliansen” mellan de borgerliga partierna – behöver för att göra sin grej, vilket i huvudsak är att inneha makten över nationen samt att hålla sig försörjd och ha det trevligt medan den låtsas tjäna medborgarna.

Detta är i sina konsekvenser en helt omvälvande teori eftersom den kullkastar alla föreställningar av typ att det skulle spela någon roll om man röstar på den så kallade vänstern eller den så kallade högern eftersom både vänstern och högern ingår i den allians med de offentliga apparaterna som har som huvudsaklig affärsidé att ha makt och låta sig försörjas av nettoskattebetalarna.

Jag har skrivit om detta en miljon gånger tidigare fast i ett annat perspektiv. Jag har kallat alliansen för politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Dessa två storheter – ”alliansen” och ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex” – är nästan samma sak. Kan du se vad som skiljer dem åt? Fundera gärna på det innan du läser mitt svar i nästa stycke.

Tullverket, Riksarkivet och försvaret, till exempel. De ingår i ”alliansen” men inte i PMVVK. Typiskt är därför att dessa myndigheter inte gjort sig kända som medfött politiskt korrekta eftersom PK-ismen är PMVVKs härskarideologi.

Förstår du vad jag säger eller tycker du att jag är ute och cyklar? Själv är jag väldigt nöjd med att på nya sätt komma fram till att jag har rätt.