Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Den svaga, underordnade ideologin är den som företräds av den rimligt skötsamma medelklassen, i varje fall dess nettoskattebetalande del. (Jag tjatar om det där med ”netto” eftersom det finns en hel del medelklassare inom den svenska maktsfären som gillar det politiskt korrekta och som vid en närmare undersökning visar sig helt och hållet avlönas med de skatter som nettoskattebetalarna erlägger. Dessa två sorters medelklassare har därför motsatta intressen i ett betydelsefullt hänseende: den ena sorten gillar skatter, den andra gör det inte.)

Denna underordnade ideologi har inget namn. Framför allt är de normala etiketterna – sådana som ”liberal”, ”konservativ” och ”socialistisk” – oanvändbara. Här handlar det i stället om ett värderingspaket som närmare kan kallas småborgerligt eller gråsossigt eller just medelklassigt och utgår från sådant som sunt förnuft, en attityd som kan förekomma hos såväl socialister som konservativa och liberaler. Det var detta värderingspaket som en gång delades av företrädare för alla politiska schatteringar. Tillsammans gjorde de Sverige framgångsrikt – tills PK-ismen tog kommandot.

De två ideologierna lever på helt olika villkor. Den kanske viktigaste skillnaden är att PK-ismen, genom sin kontroll över staten, har fri tillgång till offentliga budgetmedel medan medelklassarna knappt har en organiserad krona till att utveckla och sprida sitt budskap. Tidigare fanns några sådana organisationer, till exempel Svenska Arbetsgivareföreningen och Skattebetalarnas förening (och till och med några politiska partier som företrädde medelklassvärderingar), men numera finns nästan inget sådant kvar.

Medelklassen har således knappt någon som artikulerar dess värderingar och deltar i den offentliga debatten med slagkraft. Medelklassen har inga tidningar, inga radiostationer, inga tevekanaler, inga forskningsinstitut, inga utbildningsanstalter, inga bokförlag.

Nu överdriver jag en aning. Visst finns Per Gudmundson på SvD, Tino Sanandaji, ledarsidorna.se, Ann Heberlein, tidskriften Axess och en hel del andra. Men om man räknar ihop alla dessa blir det ändå inte mer än kanske hundra eller möjligen tvåhundra personer. Det är ungefär som antalet anställda i en enda, mycket liten, svensk kommun. Det som framför allt skiljer dessa medelklassens intellektuella fanbärare från PK-isterna är att de förra nästan aldrig har några pengar (Axess är såklart ett undantag). De hankar sig fram med hjälp av crowd funding eller ett eller annat påhugg. Allmänna Arvsfonden är inte ens att tänka på.

Men finns det då inte ett stort antal medelklassare i Sverige som skulle kunna finansiera en rejäl apparat som producerade medelklassidéer, tidningar, forskare, tevekanaler? Jo, det finns det. Det finns hundratals miljoner kronor som borde kunna mobiliseras. Men pengar mobiliseras inte för detta ändamål.

Jag tror att detta i huvudsak beror på att den svenska nettobetalande medelklassen är bortskämd. Den har aldrig under hela sin livstid behövt anstränga sig något särskilt för att få sina intressen tillgodosedda. Medelklassen – inklusive gråsossarna – har alltid hållit sig framme i partier, organisationer och professioner – lärare, läkare, professorer, jurister, militärer, poliser, sjuksköterskor och så vidare – och som ett slags brödra- och systerskap kunnat försvara sina gemensamma intressen. Men nu är det slut på det. Medelklassen med sina traditionella värderingar är utmanövrerad av PK-sekten.

En annan förklaring är PK-isternas stora skämskampanj som går ut på att medelklassarna ska skämmas om de står upp för sina gråsossevärderingar.

Kamrater, vi måste 1) vägra skämmas och 2) organisera oss om vi inte ska bli utplånade!