Detta är den andra delen av Zhengyang Wus inlägg ”Vad är folk utan kultur”. Den första delen publicerades igår den 25 februari 2018.

För att belysa den i min mening svåraste bristen i den västerländska kulturen måste jag introducera ett kinesiskt begrepp: Jun Zi (君子). Jun Zi betyder, i brist på en bättre översättning, en föredömlig människa. Det finns inte en explicit definition av Jun Zi, men vissa av dess egenskaper är tydliga: En Jun Zi är i första hand inte en hjälte, ännu mindre är han – traditionellt är Jun Zi en man men kan idag lika gärna vara en kvinna; jag fortsätter att använda ”han” för att förenkla skrivningen – gudomlig. Han är främst en vanlig människa med sina mänskliga brister och svagheter. Men han strävar ständigt efter att vara så hederlig som möjligt, minst så som omständigheterna tillåter. Han är i egenskap av vanlig människa, så kunnig, vis, pålitlig och stabil som han förmår att vara. Han är vis och därför kan han tänka längre än känslorna når, han är pålitlig och därför vänder han inte kappan efter vinden, och han är stabil och därför anpassar han sig inte till moraliteterna som är härskande för stunden i samhället. Därför kan han uppfattas som gammalmodig och efterbliven. Jun Zi är också empatisk, därför är han inte dumsnäll: han står på de drabbades sida, och han ser till att offren får sin upprättelse om han hade befogenhet att göra det.

Jun Zi har varit en moralisk kompass genom hela den kinesiska historian. Han träder in som ledare när ingen annan kan/vill axla rollen i svåra tider, och han kan också utan svårighet dra sig tillbaka och leva som en menig människa när han inte längre behövs. Han är ett slags kinesisk motsvarighet till den västerländska Jesus, men han är ändå inte Jesus, eftersom han är mänsklig och uppnåelig. Han söker inte efterföljare, och han missionerar inte sitt budskap, eftersom han inte nödvändigtvis har något uppseendeväckande budskap att ge. Inte sagt att varje kines vill bli en fulländad Jun Zi, men en traditionell kines strävar efter att leva efter Jun Zi-idealet, och de som vill axla något ansvar för samhället och leda andra har en osynlig tygel på sig som de inte kan bortse ifrån: De förväntas att ha en stark vilja att vara Jun Zi.

Kinesiska kulturens viktigaste figur Konfucius föregick med gott exempel, genom att ”jag rannsakar mig själv dagligen för att vara säker på att jag har varit så lik Jun Zi som möjligt”, trots att han redan då ansågs som ett helgon på grund av att han var en riktig Jun Zi.

Ni tycker kanske inte att begreppet Jun Zi är så märkvärdigt, eftersom många av Jun Zi:s egenskaper också uppskattas av vanliga människor jorden runt, inklusive västlänningar. Men det som är speciellt med begreppet är att det är oerhört djupt ingjutet i den kinesiska kulturen. Varje historisk person och gärning sedan minst 3 000 år tillbaka har bedömts med Jun Zi:s egenskaper som referens, och i det kinesiska språket och den kinesiska vardagen är Jun Zi den allmänna beskrivningen av bra, hederliga människor. Jag skulle våga påstå att detta begrepp är kärnan av den kinesiska kulturen. Trendriktiga nymoraliteter har väldigt liten möjlighet att penetrera in i den kinesiska kulturen om de strider mot Jun Zi-idealet, därför har den kinesiska civilisationen kunnat vara relativt stabil under så lång tid, trots att Kina har blivit angripit och erövrat av andra folkgrupper flera gånger genom historien. Vad som skedde var att de ofta sög åt sig den kinesiska kulturen inklusive Jun Zi-idealet och blev själva kineser.

Var god observera att Jun Zi inte utmärker sig på något onaturligt eller omänskligt gott sätt, till exempel genom överdriven osjälviskhet. En Jun Zi befinner alltid sig bland det vanliga folket och är en av dem. Konfucius kallar detta sätt att leva Zhong Yong (中庸). Bokstavligt betyder det Lagom, men till skillnad från den svenska lagom som egentligen är en kombination av extremhet och feghet, är den kinesiska Zhong Yong lagom på riktigt.

En mycket viktig figur i den kinesiska kulturen som levde ca 150 år innan Konfucius, Guan Zi, hade redan resonerat om vikten att vara lagom. Han menade att människor som verkade godare och mer osjälviska än det som är mänskligt måste ha dold, omänsklig agenda och därför är de inte pålitliga, eventuellt farliga. Enligt honom ska en normal människa (Jun Zi är en normal människa) älska sina barn, sin kropp, sin familj och sitt folk/land framför allt annat, först därefter kan han sprida sin godhet till andra.

Men ett begrepp liknande Jun Zi har inte funnits i den västerländska kulturen, vilket i min mening är den viktigaste orsaken till varför västlänningarna varit så grymma när de haft övertag över andra folk under kolonialtiden och tiderna fram till andra världskrigets slut där även de själva fick lida oerhört mycket. Det är egentligen inte så konstigt. När man insett att Gud hade dött, som Nietzsche så insiktsfullt påpekade, blev man hämningslös och hänsynslös. Nu har västlänningar blivit ångerfulla efter att de drabbats av sin egen grymhet till exempel genom första och andra världskrigen, och då svänger man till den motsatta änden istället. Man vill vara så god att man bjuder sin ärkefiende hem till sig, med sina barn och barnbarns som insats. Utan en moralisk kompass (och utan Gud) svänger man mellan extremerna, eftersom människorna är vilsna och inte vet var de kan stå stadigt.

Moralisk kompass (eller Gud) är kanske inte så viktigt om vi lever i en idealisk värld där personer i maktpositioner kontrolleras ytterst noggrant, demokratins principer (främst yttrandefriheten) hålls som naturlagar så att medborgarnas vilja och intressen alltid kommer i första hand, och lagarna efterlevs till punkt och pricka. Demokratins principer och lagarna skulle kunna till viss del fungera som moralkompass. Men efter så många år i Sverige, ”en av världens främsta demokratier” enligt mina stolta svenska bekanta, har jag insett att efterlevnad av demokratins principer och lagar egentligen är beroende av maktelitens goda vilja, och att personer i maktställning inte nödvändigtvis är hederliga och pålitliga. De behöver inte ens bry sig om att vara det så länge de har så ryggen fri. För att behålla makten kan de till och med aktivt agera ohederligt. Till exempel hade de så kallade etablerade partierna inga problem att bilda maktkartell genom DÖ. De kan också utan problem stjäla ett ”rasistiskt” partis politik när de anser att maktkampen kräver det. Samtidigt som vanliga människor gladeligen suger i sig hjärntvätten för att känna sig ”toleranta” och ”humana”.

Tänk om Jun Zi funnits i den västerländska kulturen och västerlänningarnas medvetande, då skulle dessa hycklare inte ha överlevt en dag som makt- och kulturelit. De skulle aldrig ha vågat komma fram i dagsljuset och delta i det skenheliga skådespeleriet av genomskinlig godhet och humanism som de så ofta gör. Inom det befintliga demokratiska systemet kunde istället hederliga människor kliva fram och bli valda att axla ansvar.

Vi har en föreställning om att den västerländska kulturen är mest utvecklad, eftersom den västerländska civilisationen är mest framgångsrik och har sedan minst 200 år tillbaka kraftigt dominerat över andra civilisationer. Men jag tvivlar. Visserligen är demokratin det bästa politiska systemet som har funnits i den mänskliga historien, och visserligen har vetenskapen, tekniken och marknadsekonomin förbättrat livet för så många människor. Men vad hjälper allt detta när människan inte vet hur hon ska vara en riktig människa? Miljoner åter miljoner människor har dött på grund av västvärldens moraliska förvirring, antingen genom direkt angrepp eller genom bedrägliga (sjuka men ändå på något sätt för vissa människor tilltalande) ideologier, såsom nazism och socialism/kommunism. Jordan Petersons ord om svaga farliga män ekar i min hjärna när jag tänker på det, och jag är rädd att den moraliskt svaga västvärlden kommer att ännu en gång dra hela mänskligheten ner i helvetet, fast den här gången troligtvis utan återvändo.

Zhengyang Wu kom till Sverige som gäststudent 1989 efter det kinesiska studentupproret. Han utvandrade till Kanada i slutet av 1990-talet och kom tillbaka till Sverige igen två år senare på grund av saknad av landet. Har varit forskare, idag lärare inom naturvetenskapliga ämnen. 

Första delen av detta inlägg publicerades den 25 februari: ”Vad är folk utan kultur”.