Vill du höra ett exempel på en privilegierad tillvaro? Det är när man i ungdomen konfronteras med svåra filosofiska överväganden och ändå kan strunta i dem eftersom man vet att de bara är hypotetiska och inte existerar utanför seminarierummet på universitetet. Studenterna får exempelvis resonera kring det kända spårvagnsproblemet:

En herrelös spårvagn skenar fram mot fem personer som befinner sig på spårvägsrälsen och som inte kan ta sig därifrån. De kommer att dödas av spårvagnen om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem personer genom att lägga om en växel så att spårvagnen styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du lägger om växeln. Vad gör du?

Efter ett tag är seminariet slut och studenterna kan, i bästa fall mer teoretiskt skolade, återvända till det riktiga livet. Deras privilegium är att de aldrig behöver fatta några svåra existentiella problem på riktigt. Detta, påstår jag, har varit Sveriges normaltillstånd sedan andra världskriget slut. Men nu anar jag ångestfullt att det kan komma andra tider.

Hör min skamliga bekännelse om förbjudna tankar bara för att du ska förstå vad jag menar. När jag läser om hur det svenska rättsväsendet till följd av sina ädla principer låter sig sättas på undantag av mördare och våldtäktsmän som i kraft av sina mänskliga rättigheter inte kan få något proportionerligt straff utan tvärtom kommer att bestraffa skattebetalarna med åtskilliga tiotals miljoner i omhändertagandekostnader, då har det faktiskt hänt att jag slagits av tanken på hur snabbt och billigt det där hade kunnat lösas om Sverige sett lika oengagerat på de humanistiska idealen som exempelvis flera av de länder varifrån Sverige rekryterar nya medborgare.

Jag vet att sådana tankar är vedervärdiga. Jag tränger bort dem så fort de formar sig. Men jag vet att om de kan uppstå hos mig så kan de även formuleras hos andra. Låt oss dock träda tillbaka från avgrundens idévärld – under ivriga förbannelser över min fantasi om du så tycker – och ställa oss frågan vilka nya balanspunkter vi kan tänka oss i avvägningen mellan å ena sidan den invanda tolkningen av mänskliga rättigheter och å den andra de praktiska omständigheternas alltmer pockande anspråk.

Det är ingen idé förfasa sig över att jag ställer frågan. Problemet finns och det kommer att fördjupas. Svenskarna håller på att förlora sitt gamla privilegium att slippa ta tillvarons svårare frågor på allvar. Helt nyligen bestämde det svenska rättssystemet att en misstänkt terrorist från Marocko skulle utvisas, men mannen överklagade till Europadomstolen som dömde till mannens fördel vilket betyder att han får stanna i Sverige. Jag nämner fallet bara för att illustrera att Sverige inte alltid uppför sig som världens främsta humanistiska apostel. Balanspunkten är under förflyttning. Det är klokt att ta frågan på allvar för den kommer att bli mer brännande framöver.

Redan för snart två år sedan berörde Johan Westerholm saken – ”som jag själv, och många, ryggar för”, skrev han – på ledarsidorna.se. Johan hade varit i Libanon och träffat en minister ”som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig”. Så här sa ministern:

Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.

Att inte behöva välja mellan trygghet och snällhet är som sagt ett privilegium som nu levande svenskar har haft under hela sin livstid. Vi har kunnat vältra oss i båda. Det känns som om detta behagliga tillstånd är på upphällningen. Jag tror att svenska folket i valet mellan trygghet och snällhet sätter tryggheten främst. Men jag är inte säker på att våra politiska ledare gör samma prioritering som medborgarna.