Härom veckan gick Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson ut med att vi måste prata om invandringens nettokostnader. Ironikern i mig ville genast utbrista: ”Jaså, verkligen?! Är du nu riktigt säker på detta, Svantesson?”

Den mer genuina delen av mig blev i stället provocerad. Varför komma med ett så nattståndet inlägg nu? Svantesson, det där hade du ju kunnat kläcka ur dig för tio-femton år sedan, eller åtminstone under förra mandatperioden. Eller, just det, då var ni ju fullt upptagna med att driva landet mot migrationskrisens brant och ge dem av era egna som vågade yppa någonting om volymer och kostnader gruppstryk. Såhär skrev samma Elisabeth Svantesson i november 2014 – alltså efter Reinfeldts avgång och regeringsskiftet – tillsammans med några kollegor från alliansen (motion 2014/15:2645):

Sverige är och ska vara en humanitär stormakt som erbjuder människor på flykt en fristad från våld och förföljelser. Detta är inget nytt.
[—]
Vi är förberedda för att kunna ge de människor som kommer idag samma möjlighet att bidra med arbete och nyföretagande. Långsiktigt stärker detta Sverige.
[—]
Alliansregeringen och Miljöpartiet slöt under den förra mandatperioden en historisk migrationsöverenskommelse för att värna asylrätten, underlätta arbetskraftsinvandring och ta till vara migrationens utvecklingseffekter. Det är bra att Socialdemokraterna säger sig vilja ansluta sig till denna överenskommelse. Det visar på den breda samsyn som råder mellan regeringen och allianspartierna i dessa frågor.

De citerade raderna skrev alltså Svantesson under på vid en tidpunkt då problemen hade vuxit under många års tid och en kollaps var nära förestående, med mindre politiken lades om. Men ibland går det snabbt i svängarna. Nu vill hon prata om nettokostnader.

Moderaterna trevar och ändrar åsikter, vilket i sig inte är så underligt. Man vill väl gå i takt med väljarna. Emellertid finns det vissa aspekter av denna anpassning som för mig är ganska stötande. Samma riksdagsledamöter som krökte rygg i bänkarna under Reinfeldt-tiden och aktivt bidrog till problemen leker nu förnuftiga när det är deras egen röra som ska hanteras. Det minsta man kunde göra vore väl att be om ursäkt. Och om det är något som vi nu borde sluta med, är det snacket om att vi måste våga ”prata om” det ena och det andra. Show, don’t tell, som det brukar heta på kurser i skönlitterärt skrivande. Handla och visa i stället för att prata om att prata.

Alliansmotionen från hösten 2014 påminner mig om något som jag hörde från en av mina bästa vänner för inte så länge sedan. Han påpekade att de borgerliga partiernas perioder av regeringsinnehav av någon anledning sammanfaller med lägre tillväxt och – gällande de två senaste perioderna – dramatiska ökningar av asylinvandringen. Det förstnämnda har enligt min mening andra orsaker än regeringspolitiken. Konjunkturcyklerna har inte riktigt spelat de borgerliga i händerna. Den andra korrelationen är däremot mer besvärande för dem. Att berätta för väljarna hur man vill ha det är en sak, men i likhet med människor bör väl partier bedömas efter hur de faktiskt handlar i maktställning? Då ser det onekligen illa ut.

Riksdagens borgerlighet verkar helt enkelt ha en tendens att låta den som vill ha öppnast gränser få sätta agendan när migrationspolitiken ska spikas. Vad är det som talar för att allt kommer att bli annorlunda framöver? Även om Socialdemokraterna storvulet går ut med att Europa inte ska ha några gränser och att alla som tycker annorlunda är fascist-rasister, kan de mycket väl vända på en femöring och avvika från den uppblåsta retoriken. Att den senaste helomvändningen är otillräcklig och att budskapet är intellektuellt ohederligt är en annan sak.

Ja, visst går det att prata om de nettokostnader som Svantesson med flera har orsakat. Dock är det mer angeläget än någonsin att även prata om det politiska ansvaret för utvecklingen, samt de konkreta förslag till ny invandringspolitik som finns.