Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Anslagsbeviljarna slår därmed två flugor i en smäll: tjänstemannasektorn förblir välvilligt inställd samtidigt som det går att undvika att sända radikala förändringssignaler till väljarkåren. Problemet för samhället är att med tiden så kommer ändå det ackumulerade resultatet av många små förändringssteg, oundvikligen, att utmynna i radikalism.

Rakt genom den politiska historien har det alltid varit regel snarare än undantag just att radikalism smyger sig på. Även byråkratier som utvecklas till bysantinska kolosser har initierats i liten skala. Nästan alltid med en från början fullt förståelig motivering. De första monarkerna var ofta krigare som valdes av andra krigare på grund av att dessa uppfattades som samlingsfigurer (och därmed rikets mest effektiva försvarare). Genom de små stegens expansion – som påstods vara “nödvändig” – tillägnade sig hoven ändå så kallat absolut makt. Monarkerna backades upp av en ideologisk berättelse som dröp av abstraktion och moralism (ju blåare blod desto ädlare människa och därför är en aristokratisk maktordning rentav nödvändig). Vilket inte hindrade att berättelsen köptes av många med hull och hår. På så vis kunde hovets apologeter, till och med när den monarkistiska ordningen var som mest radikal, komma undan med att porträttera kritikerna som radikala och hjärtlösa.

Snabbspola nu till den socialistiska makteran. Det är talande att det inte var fullblodsidealisterna som fick mandat att bilda de första socialdemokratiska regeringarna, utan moderata socialister som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Politiker som lovade väsentligt förbättrade arbetsvillkor men inte att totalförändra samhället. Det är lätt att argumentera att förändringarna under socialdemokratins första årtionden gagnade alla, inklusive den kapitalistiska ärkefienden. Först mot slutet av 1960-talet ramlade grus in i maskineriet. Varför? För att vid det laget hade de ständiga expansionsstegen lett in i radikal terräng. Återigen backades radikalismen upp av en ideologisk berättelse som dröp av abstraktion och moralism (ju mer pengar desto girigare människa och därför bättre för alla att arbetarklassens banerförare håller i styr- och penningspakarna). Idealismen svaldes av många samt användes för att avfärda kritiker som, ja, radikala och hjärtlösa.

Idag dominerar vare sig konservatism eller socialism utan internationalism. När Sverige år 1994 röstade på EU-anslutning fick vi väljare höra att Europaprojektet handlade om handelssamarbete. Någon verklig demokratiproblematik sades inte existera, nationella politiker liksom den så kallade närhetsprincipen skulle garantera att EU inte utvecklades till en politisk makthydra som ställde sig över medlemsstaternas väljare. Ändå har så mycket politisk makt transfererats till EU – en maktkoloss i fjärran land ledd av en ”kommission” utan folkvalda – att det finns all anledning att fundera över om det fortfarande är svenska väljare som ytterst avgör Sveriges färdriktning. Är det Sveriges folkvalda statsminister som utövar störst inflytande över svensk politik? Eller är det EU-kommissionens icke-folkvalda ordförande? Är det kanske Sveriges kommissionär (representant för riksdagens näst minsta – och mest EU-vurmande – parti)? Eller styrkeduon Merkel/Macron (ledarna för EU:s två i särklass mest inflytelserika medlemsstater)? I alla händelser är det solklart att svensk politik nu påverkas väsentligt av aktörer som har minimala eller inga kopplingar alls till Sveriges väljarkår.

Hur blev det då så här? Jo, genom de små stegens politik. Samt genom uppbackning från en ideologisk ramberättelse som, enligt gammalt maktmönster, dryper av abstraktion och moralism (det går bara att ställa sig över ”snäva nationella egenintressen” genom maktanhopning på överstatlig nivå; bland män och kvinnor som är lite klokare än andra på grund av sin särskilda träning i det intressebefriade internationalistiska tankegodset). Även internationalismen har svalts av många eftersom den basuneras ut i parti och minut av etablissemangets tusentals PR-trumpeter. I vanlig ordning bemöts också kritiker med klassisk nidbildstaktik: ”Radikaler”. ”Hjärtlösa”.

När EU-federalisterna proaktivt odlar myten att bara dessa representerar moderation, klokskap och omtanke så har det alltså många maktekon i historien. På så vis framstår det som om trygghet och välstånd står och faller med existerande maktordning. Precis som under den radikala konservativa respektive radikala socialistiska eran så är det precis tvärtom.
Dessbättre har verkligheten en tendens att göra sig påmind. Därför är det bara en tidsfråga innan förändring kommer att tvingas fram. Men när det politiska systemet infekterats av smygradikalism – det vill säga en radikalism som ingen inuti systemet vill eller vågar kännas vid – så går det bara att räkna med förändring utifrån. Det vill säga efter att en kritisk massa väljare släppt tilltron till fablerna som stundens maktetablissemang alltid diktar ihop – och kränger – av egennyttiga skäl.

NOT: Detta är en modifierad version av en artikel som nyligen publicerades i The Telegraph.

Mark Brolin är en svensk-brittisk omvärlds-/förändringsstrateg och författare. Tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra; bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar som medges fritt manöverutrymme att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkligt sunt förnuft slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder. Aktuell med boken ”Sveriges roll i det nya Europa: 17 skäl till Svexit och internationell nystart” (Realia förlag).