Försvarsberedningens delrapport 2017:66 nämner det som behöver åtgärdas för att Sverige skall ha tillräcklig civil beredskap. Det är åtskilligt vilket betyder att åtskilligt saknas: ”Det rör bl.a. planering för att klara en mer omfattande störning eller avbrott i viktiga försörjningsflöden, lagerhållning av strategiska varor som t.ex. vissa livsmedel, läkemedel eller drivmedel, behov av manuella eller analoga reservsystem för vissa centrala funktioner för det fall elektroniska kommunikations- och/eller it-nät skulle slås ut.” Alltså har inte ens planeringen för en beredskap kommit igång.

Strax före andra världskriget var det annorlunda. Den 27 augusti 1939, några dagar innan andra världskriget bröt ut, talade statsminister Per Albin Hansson på Skansen i Stockholm om folkförsörjningen och det militära försvaret. Han sa bland annat: ”Genom den statliga uppläggningen av reservförråd, som pågått under senare år, ha vi väsentligt stärkt våra möjligheter att uthärda en avspärrning” (referat i SvD 1939-07-28, sid 11). Han sammanfattade läget med de vida kända orden: ”Vår beredskap är god”. Snart var Sverige kringränt av kriget. När det gäller mattillgången blev statsministerns bedömning i stort sett bekräftad. Många varor ransonerades, men det fanns hela tiden varor att ransonera. Hungerkravaller, som pågått under första världskriget, upprepades inte.

Per Albin Hansson nämnde inte tillgången till vatten, värme och sanitet. Och inte heller hur maten kunde lagas och förvaras i hushållen. Kanske betraktade han sådant som ohotat. Det var i varje fall mindre hotat då än nu. Omkring hälften av befolkningen bodde på landsbygden mot en femtedel idag. Man var beroende av vädret för goda skördar och vatten i brunnarna, men inte, som idag, av att stora tekniska system måste fungera för att tillfredsställa primära behov. Enligt luftskyddsplanen för Stockholms skulle stadens befolkning till 50 procent bosätta sig i landsorten vid ett krigsutbrott.

Sverige har sedan industrialismens genombrott och särskilt efter andra världskriget byggt upp ett välfärdssamhälle, som gett invånarna hög levnadsstandard och längre liv. Det har skett med storskalig teknik, centralisering och kostnadsminimering. Alternativen har minskat och sårbarheten för störningar blivit överväldigande.

Vattenförsörjningen var sårbar då som nu, men vattenförbrukningen var lägre. I större städer hade knappt hälften av flerfamiljshusen vattenklosett, i Stockholm något fler. Torrdass på gården eller vinden var vanligt, en avundsvärd facilitet om vattnet inte kommer till vattenklosetterna. Det är inte svårt att föreställa sig inomhusmiljön i lägenheter och trapphus i ett modernt flerfamiljshus där vatten, el och ventilation upphört att fungera.

För matlagning var vedspis det vanligaste på landsbygden 1939. I städerna var gasspis vanligt även om vedspisar ännu förekom medan elspis hörde till undantagen. Vid elavbrott slutar kyl- och frys att fungera. Hushållen kan ha sprit- eller gasolkök i reserv. Men för att ta hand om innehållet i de stora frysarna behövs också konserveringsapparat. I motsats till 1930-talet är dagens skafferiutrymmen otillräckliga för förvaring av större mängder konserver och torra varor. Kalla matkällare, som fanns förr är mindre vanligt i flerfamiljshus.

I städer och på landsbygden värmdes många bostäder med öppna eldstäder och kakelugnar, vilket gav flexibilitet. I Stockholm fanns vattenburen centralvärme i mer än hälften av bostäderna med kol- eller kokseldade värmepannor, som också kunde att eldas med inhemska bränslen som ved eller torv. Idag är bostadsuppvärmningen till närmare 85 procent direkt eller indirekt elberoende. Mobila värmekällor för bränslen av olika slag kan värma upp enstaka rum vid elavbrott men knappast en hel bostad. Dessutom är det inte möjligt att lagra upp särskilt mycket flytande bränsle i lägenheter och inte problemfritt att använda beroende på att förbränningsgaserna släpps ut direkt i bostaden.

Under 1930-talet saknade många flerfamiljshus i städerna hissar, vilket begränsade våningshöjden och därigenom gjorde husen mindre sårbara vid långvarigt elavbrott. Utan fungerande hiss är lägenheter högre upp svårtillgängliga människor med rörelsehinder.

Tillverkning av gengasaggregat, som ersatte importerade motorbränslen kom snabbt igång efter krigets början. Cykeln fick ökad betydelse. Antalet cyklar ökade från 2,2 miljoner år 1939 till 3 miljoner 1947. Trots satsning på cykelbanor och cykelleder och en ökande befolkning minskar cyklandet trendmässigt sedan flera decennier idag. Räknat i antal cykelresor per invånare var minskningen 38 procent från mitten av 1990-talet till 2014.

Enligt en undersökning publicerad i Lancet 2017 har BMI för män i Sverige ökat från 23,5 år 1975 till 26,9 år 2016 och för kvinnor under samma period från 23,7 till 25,5. Gränsen för övervikt är 25, vilket betyder att ca hälften av befolkningen är minst överviktiga. Var fjärde man och var femte kvinna är fet (BMI lika med eller över 30).

Det kan vara en tillfällighet att medelvikten ökar samtidigt som cyklandet minskar. Men det kan inte uteslutas att övervikt minskar cyklandet. Omvänt kan motion motverka övervikt. I alla händelser medför fetma en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Bara det minskar beredskapen för krig och stora katastrofer.

Sjukvården är mycket effektiv idag. Därmed är många fler beroende av att den fungerar. Vid krig och större katastrofer kollapsar äldrevård och sjukvård i takt med allt annat. Rörelsehindrade äldre eller kroniskt sjuka människor får inte den hjälp deras tillvaro hänger på. Om läkemedelsindustrin inte kan leverera livsnödvändiga mediciner, exempelvis insulin, dör många ganska omgående.

Förutom att lagra livsmedel är civil beredskap idag något helt annat än vad den var för 80 år sedan inför andra världskriget. Moderna hus byggs inte med kakelugnar, öppna spisar eller vedspis i köket. Miljöregler gör det i praktiken omöjligt. Av samma skäl är gengasen inte längre ett alternativ till motorbränslen. Nöden har visserligen ingen lag, men innan den står för dörren gäller hindrande bestämmelser. Någon evakuering av civilbefolkningen till landsorten är inte längre möjlig.

”I dag är Sverige så bräckligt att det i princip är kört vid krig eller en större katastrof” (Johanne Hildebrandt, Svenska Dagbladet den 28 december 2017 i en kommentar till Försvarsberedningens delbetänkande). Det är lätt att hålla med henne. Senast den 19 maj 2019 skall Försvarsberedningen avge sin slutrapport. Om inte apokalypsen inträffar dessförinnan får vi då veta lite mer om vad man skulle kunna göra för att förhindra den.

Ulf Ulfvarson är professor emeritus vid KTH.