Vi har idag en situation som enligt Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i en artikel i tidskriften Kvartal är ”ett haveri utan återvändo, de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående”. Hur har detta haveri kunnat uppstå?

1993 i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket:

Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra. Med intåget av liberala värden i Moderata samlingspartiet har idéerna främst blivit en framtidsvision.

Göran Lindblad, moderat riksdagsman 1993 – 2010 och moderaternas talesman i integrationspolitiska frågor, framhöll i augusti 2002 att Sverige borde ta emot två miljoner arbetskraftsinvandrare på 15 år. Han hänvisade till att det föds för få barn i Sverige och menade att import av människor är bättre än att vi ökar den svenska nativiteten. Det skulle innebära ett snitt av 133 000 invandrare per år. Detta blev möjligen en grundbult i Nya Moderaternas politik men politiken resulterade istället i stor invandring av utomeuropeiska asylinvandrare, som till betydande del inte är anställningsbara. Varför?

Intervju med Reinfeldt 2014-11-27 i danska Politiken:

Utgångspunkten är att jag har ett ansvar för att skapa bästa möjliga samhälle så att människor får möjlighet att växa, stå på egna ben. Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa. Människor som kommer från olika ställen skapar en smältdegel som bygger på att vi ska lära oss att tolerera och leva med varandras olikheter. I ett sådant samhälle tror jag att man får ett spännande liv. Innovativt och bra. Därmed markerar jag också mot dem som tycker att tryggheten ligger i att vi är likadana, ska vara homogena och hålla dem som är annorlunda utanför. Det är den viktiga utgångspunkt som har fört Sverige till slutsatsen att vi ska vara öppna för omvärlden.

I intervjuer presenterade ofta Reinfeldt sina åsikter som ”den svenska synen”. Reinfeldts åsikter kan tolkas som att en stark vilja att förändra Sverige mot ett mångfaldssamhälle, att reglera demografisk snedbalans med invandring av människor som är ”mitt i livet” samt att globalisera landet genom att förringa svensk kultur och historia. Hans ofta framförda argument om ”berikning” förklarades inte närmare. Protester bemöts med att ”de flyr för sina liv”, trots att vägen till Sverige leder genom ett antal säkra länder.

Men varför bygga mångfalden på stora grupper människor från kulturer med från våra så skilda värderingar (ref. World Value Survey) och med mycket svagt humankapital (utbildning, färdigheter, talanger samt kompetenser och även hälsa)? Hur ”berikande” är det? Hur gör detta Sverige till ”spännande, innovativt och bra”? Även om de är ”mitt i livet” kommer de att få svårt att bidra till och smälta in i det svenska samhället, som har världens kanske mest teknologiserade arbetsmarknad.

Ett synnerligen revolutionärt och riskfyllt koncept, mycket avlägset moderaternas tidigare konservatism och dåligt förankrat bland befolkningen. Att det konservativa och försvarsvänliga moderata samlingspartiet i många avseenden under Reinfeldts ledning omvandlats till sin motsats har kanske inte uppmärksammats av alla. Att Alliansen under Reinfeldts ledning kunde genomföra sin extrema invandringspolitik möjliggjordes av att även de övriga Allianspartierna hade en agenda för öppenhet och globalism.

Enligt vittnesmål till mig personligen från en moderat riksdagsledamot som vill vara anonym ”gjorde Reinfeldt vad han själv ville och förankrade sällan eller aldrig sin politik i partiet. Inte heller i den moderata riksdagsgruppen. Därtill obehövligt, för Reinfeldt var skoningslös i sitt krav på absolut lydnad. Ledamöter som aldrig så stillsamt ifrågasatte hans linje åkte ut i kylan. Omläggningen 2011 var hans eget verk. Som vanligt var ingen tillfrågad om lämpligheten i omläggningen. Vad hans närmsta krets tyckte då vet vi inte. Den senaste i raden att göra avbön var Anders Borg. Detta säger något om politikens villkor. Få är de som likt Mikael Odenberg lämnar sin taburett när den förda politiken ses som felaktig.  De allra flesta tiger trots att de vet att politiken är käpprätt åt skogen.”

Utrymmet för att kritiskt diskutera den förda politiken var alltså litet. Fredrik Reinfeldt gav sin migrationsminister Tobias Billström en offentlig avhyvling när denne 2013 vågade tala om ”volymer” i flyktingpolitiken. ”Vi talar inte på det sättet. Invandring har berikat Sverige”, sade Reinfeldt. I TV-programmet ”Tvärvändningen” berättar Billström att statsministerns skarpa reaktion kvävde debatten i partiet. ”Jag mötte många, som sade saker som de sedan inte var beredda att säga offentligt.”

Men var ”mångkulturen” verkligen det enda målet för politiken?

När Alliansen tog över regeringsinnehavet fanns erfarenheter omfattande 15 års invandring i stor skala. Varför gjordes ingen utvärdering av hur denna fallit ut socialt och ekonomiskt, dels för invandrarnas skull, dels för Sveriges? Detta skulle ha gett ett bra underlag för en invandringspolitik som byggde på ansvar både för flyktingar och för Sverige. Enligt Riksrevisionen genomfördes under perioden 2004 -2015 heller inte konsekvensanalys av ett stort antal propositioner i migrationsfrågor som överlämnats till Riksdagen för beslut, under vilken tid Sverige fick nära en miljon nya medborgare. Hur kan denna för landet katastrofala underlåtenhet förklaras?

Var mångfaldsmålet så lockande och självklart att det stod över all utvärdering och krassa konsekvensanalyser? Eller var, enligt Ann-Charlotte Marteus i Expressen, politiken en följd av ”varm humanism, blågul hybris och kopiös inkompetens”? Ville Reinfeldt meritera den svenska globalistiska politiken som ett internationellt föredöme?

I boken ”det sovande folket” beskriver Reinfeldt svenskarna som ”mentalt handikappade” och förespråkade kraftiga nedskärningar inom välfärden. ”Moderaterna kan aldrig fås att stanna i en regering som i grunden inte gör upp med den socialdemokratiska välfärdsmodellen”.

Syftet var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet, säger Reinfeldts företrädare Bo Lundgren. Lansdragare i täten för en MUF-falang för fri invandring som metod att krossa välfärdssystemet, var enligt Lundgren Ulf Kristersson. Är det detta som ligger bakom allt tal om berikande mångfald, ett skenargument för att genomföra ett projekt som aldrig skulle godkännas av folket?

Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i Kvartalsartikeln: ”Det är nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.”

Man kan fråga sig om de politiker som är ansvariga för haveriet är de rätta för att utveckla en politik att trygga Sveriges framtid.

Håkan Karlberg är pensionär, utbildad som bergsingenjör vid KTH med anställningar vid LKAB, ASEA, Gullfiber och Uddeholm samt under 25 år konsult, huvudsakligen i egen firma.