Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Så kommer det tredje, fullkomligt revolutionerande, steget när samhället bestämmer sig för att solidariteten ska förstatligas. Den ömsesidiga hjälpen och omtanken ska inte manifesteras direkt från man till man, utan just mellan individen och staten.

Troligen har detta steg inte uttryckts i högtidligare ord än i 1974 års svenska regeringsform som i sig är en hyllningssång till denna världshistoriens tredje ordning. Så här står det i första kapitlet, andra paragrafen, som är själva ändamålsbeskrivningen:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Detta är motsatsen till Pauli princip om att den som inte arbetar inte heller ska äta. Här står det i stället att huvudansvaret för den enskilde tillkommer överheten som ska greja arbete, bostad och så vidare.

Det är först nu, fyrtiofyra år senare, som vi börjar inse konsekvenserna. Under nästan 2 000 år, från Pauli brev till 1974 års regeringsform, har principen om att envar, vad överheten anbelangar, står på egna ben gällt fullt ut. Mentaliteter ändras inte över en natt, men på fyrtiofyra år kan en hel del hända. Det har nu trängt in i tillräckligt många människors skallar att dagens motto är att ”den som inte vill arbeta dock ska få mat, bostad, arbete, utbildning och allt annat han behöver för sin välfärd av överheten”. Det är det fjärde steget.

Detta är fundamentalt. Den som inte fattar hur omvälvande resultatet blir av denna uppochnedvända sinnesförfattning kan inte förstå Sveriges problem och ännu mindre lösa dem. (Överkurs: Ej heller kan han förstå att Sveriges nutida överhet som representeras av politikerna gillar nyordningen och inte uppfattar problemen som problem utan just som ”utmaningar”, alltså spännande grejer som de kan pyssla lite med bara de får mer makt och mer pengar från skattebetalarna.)

Låt mig ge ett exempel ur facit. Det är ur en ”spaning” med titeln ”Den nya arbetsmoralen?” av Lars Göran Johansson, vice VD på Svenskt Näringsliv:

Många [företagare] anser sig ha problem både att rekrytera och behålla sin unga personal. Självklart finns mängder av fantastiska ungdomar. Men, generellt uppfattar många företagare unga som mer rastlösa, vill snabbt göra karriär, prioriterar fritid istället för arbete och ofta överdriver sin tjänstvillighet. Om en person exempelvis anställs under premissen att finnas tillgänglig kvällar och helger men sedan systematiskt sjukanmäler sig (i ”bästa” fall, låter bli att dyka upp i värsta fall) när något ”bättre” dyker upp innebär det problem för verksamheten.

Samtidigt vill företag anställa fler unga och menar att de flesta problem går att lösa med tydliga regler och utbildning. Men de undrar varför de unga är så dåligt förberedda av skola och föräldrar.

Unga uppfattas ofta som osjälvständiga från sina föräldrar. Har svårt att fatta egna beslut. Vad som tidigare nästan känts som en skröna har vi på senare tid fått flera berättelser om att det faktiskt sker – föräldrar som kontaktar arbetsgivare, är med på anställningsintervjuer och svarar på frågor åt barnen. En del företagare konstaterar att det kanske inte är ungdomarna som är annorlunda idag, utan föräldrarna. Genom att fler bor kvar längre hemma är inkomsten inte heller lika viktig.

Tidspassning och frånvaro är ett annat problem. Arbetet uppfattas som någon valbart, inte en överenskommelse. De har vant sig i skolan att man kan vara borta av massor med skäl. Det största ungdomsspecifika problemet på arbetsmarknaden idag verkar vara mobilanvändande. Mobilerna används frekvent under arbetstid, även när det finns kunder i närheten. Där man infört förbud om mobilanvändande ökar antalet toalettbesök. Många unga berättar om att vanorna började redan i skolan där många satt med Facebook och att det var svårt att studera när ljud spelas upp från olika håll. Samtidigt kan mobilen vara ett viktigt arbetsredskap och ett alternativ till rökpaus.

Efter att nyligen pratat med både unga och arbetsgivare som anställer många unga, och har gjort så under en lång tid, kan vi konstatera att det finns en stor samsyn på hur det ser ut. Det finns fog att prata om en ny och förändrad arbetsmoral. Företagen har mycket att lära. Ungdomar efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Men, det går en röd tråd i många av intervjuerna med både företagare och ungdomar. Varför förbereder inte skolan bättre för livet på en arbetsplats?

Jag tror att vi måste återupprätta apostelns synsätt om vi ska få någon ordning på Sverige. Det är nog nödvändigt om än inte tillräckligt.