Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.

Det kanske är likadant med gängkriminaliteten och no go-zonerna, alltså att det inte går att komma till rätta med olägenheterna. Äsch, säger kloka personer som övat sig hela livet på att vara svenskar, Morgan Johansson säger att polisen är fullt kapabel att ta hand om det där och skulle det bli svårt så får vi sätta in militär.

Men även om varje bra land har en våldsapparat som står under demokratisk kontroll så finns det gränser för vad våldet kan åstadkomma. Då får man ta till lite mer våld, säger kloka personer. Men det kanske inte hjälper, se på Vietnam, se på Irak, se på Libyen. Tjörnbro-syndromet är den självsäkra föreställningen att riktiga sammanbrott inte kan inträffa, i varje fall inte i Sverige.

Vad skulle då ett sammanbrott vara? Nationella sammanbrott börjar alltid, tror jag i alla fall, med ekonomiska problem. Statens pengar börjar ta slut. Karl XIIs finansminister Görtz gav ut ”nödmynt” – alltså mynt med ett nominellt värde som var högre än det metallvärde de representerade – för att finansiera kungens norska krig. För det blev Görtz avrättad efter enväldets fall.

I nutidens Sverige börjar det antagligen med att kommunerna får allt sämre råd. När de inte längre kan skära i äldreomsorgen börjar de låna och sälja av sina tillgångar. Det går ett tag. Sedan slutar de investera och sköta sin egendom. Är det bara jag som tycker att gator och vägar underhålls allt sämre i Stockholm? Köerna inom sjukvården blir allt längre. Sjuksköterskor flyttar till Norge.

Allt fler föräldrar blir desperata för att deras barn inte får riktig utbildning. De går samman för att starta egna skolor eller hemskolor helt utanför det offentliga systemet. Idag jagas sådana föräldrar av myndigheterna, se min krönika här. Men hur länge kan myndigheterna tvinga barn att gå i kommunala skolor som inte fungerar?

I villaområden inrättas medborgargarden för att hålla ordningen. De som har råd anlitar Securitas eller Soldiers of Odin. En helt ny marknad öppnar sig för Hell´s Angels. Vad ska polisen göra åt det?

Vid vilken punkt ska man hävda att ett sammanbrott inträffat? När myndigheterna tidvis inte betalar lön till sina anställda som i dagens Rio de Janeiro? När prisregleringar gör att ingen taxi vill köra till flygplatsen i Chiles huvudstad Santiago, vilket jag fick uppleva några dagar före Pinochets statskupp år 1973? När elektriciteten stängs av med jämna mellanrum vilket är vardagsmat i många u-länder? När rika människor i allt större skaror flyttar utomlands? När de offentliga biblioteken vandaliseras och måste anlita väktare för att överhuvudtaget kunna hålla öppet? När vi tvingas leva med att den svenska staten inte har kontroll över hela det nationella territoriet?

Men jag erkänner att jag är kluven. Å ena sidan kan jag inte förstå hur många svenskar, framför allt makthavare verkar det, kan blunda för handskriften på väggen. Å den andra är även jag ansatt av Tjörnbro-syndromet. Det kan inte hända här.