En muslimsk vän hävdade en gång att allt som står i Koranen är vetenskapligt bevisat. Jag blev lite förvånad, men han försäkrade att han hört det från säker källa. Jag vet inte hur förankrad just den uppfattningen är inom islam, men tycker mig ha hört liknande argument från andra religioner.

Jag lyssnade en gång på en lärd swami i Indien, som förklarade att Vedaböckerna inte bygger på religiös tro eller filosofisk spekulation, utan på vetande (ordet ”veda” betyder ”veta” på sanskrit). Därför bör Vedanta betraktas som vetenskap och respekteras som sådan. Likt andra vetenskaper kan den förstås verifieras – kanske inte genom experiment, men väl genom intuition (!). Intuitionen ger (enligt samme swami) säkrare kunskap, eftersom den vänder sig direkt till kunskapens källa.

Dalai Lama har genom åren deltagit i en rad projekt, med syfte att sammanlänka Buddhism och vetenskap. Det har handlat om allt från kvantfysik till psykologisk forskning. Till skillnad från många andra religiösa ledare medger han att religion ibland måste anpassa sig till vetenskapen. En hållning som brukar härledas till ett berömt tal av Buddha, kallat Kalama Sutta (här framfört i musikalisk form av Tommy Körberg)

Kristen vetenskap (Christian Science) är en bibeltrogen sekt, som menar att sjukdomar är mentala tillstånd som botas med bön. På sin hemsida förklarar man att ordet ”vetenskap” används i sin ursprungliga betydelse ”absolut vetande”, och refererar till Livets
källa, Gud.

”Vetenskaplig socialism” är den term Friedrich Engels myntade för att beskriva hur marxismen skiljer sig från de socialistiska utopier som florerade under senromantiken. Med vetenskapliga metoder och objektiv analys av historiska skeenden, kunde marxisterna göra prognoser för samhällets utveckling. Till exempel förutsåg man att revolutionen skulle starta i England, att kommunisterna skulle införa det klasslösa samhället och att staten därefter skulle avskaffa sig själv.

Genusvetare kritiserar ofta vetenskapen, och ger ibland en bild av den akademiska världen som en plats där föråldrade patriarkala strukturer tar sig uttryck i manliga nobelpristagare, inom förment manliga ämnen som fysik och kemi. Ändå är man angelägen att själv få kalla sig vetenskap. Trots det patriarkala arvet, har begreppet en viss nimbus.

Vad är det då som gör vetenskapen så oemotståndlig att religioner, genusvetare och marxister tävlar om dess gunst? Att bekräftas av vetenskapen verkar lika åtråvärt som att sanktioneras av Gud. Förklaringen är enkel. Vetenskapen har visat sig fungera i praktiken.

Trots att vetenskapen är påhittad av människor, är den bättre än Gud på att lösa praktiska problem. Ingen imam skulle sätta sig i ett flygplan konstruerat enligt Koranen. Ingen indisk swami skulle låta sig opereras av en kirurg, som fått sin läkarutbildning från Vedaböckerna. Inte ens en genusvetare tror jag skulle vara nöjd med en säkerhetschef på ett kärnkraftverk, som studerat fysik ur ett genusperspektiv.

Samtidigt som religioner vill få status av vetenskap, vill många tänja begreppet och göra vetenskapen mer lik religion. I politiska sammanhang är det inte ovanligt att diametralt motsatta åsikter, båda hänvisar till ”forskningen”. Som om forskning vore en trosfråga. Om den tes man driver inte stöds av tillräckligt övertygande argument, kan man alltid åkalla vetenskapen… och hoppas på att bli bönhörd. Fredrik Reinfeldts bok ”Nya Livet”, versus den kritik som levereras av Tino Sanandaji här, kan tjäna som exempel.

Vetenskapen må vara fantastisk, men den lider av en allvarlig begränsning. Den fungerar bara (och här finns inget utrymme för kompromisser) om man strikt tillämpar vetenskapliga metoder. Något som varken religioner, marxister, genusvetare eller (i varje fall delar av) det politiska etablissemanget verkar intresserade av.