En kväll passerade jag en svart man, troligen somalier, som grävde i soptunnor efter petflaskor och pantburkar. Förutom oss två var det tomt på gatan. Jag slogs av två frågor.

Den första frågan gällde det etiska. Är det rättvist att den ene – i detta fall den svarte mannen – gräver i soptunnor för sin överlevnad medan den andre – i detta fall jag – är rätt välmående och aldrig grävt i en soptunna i hela mitt liv (även om jag tidvis haft det nog så snålt)?

Det är vanskligt att tala om individer som somaliern och jag, men man kan tala om samhällen eller kulturer. Då blir frågan om det är rättvist att Sverige är en välmående kultur medan Somalia, om han nu var från Somalia, är en kultur som må ha avsevärda kvaliteter, men som inte är känd för att producera välstånd.

Är det alltså orättvist att jag råkar vara uppvuxen i en välmående kultur och somaliern kommer från en fattigare kultur? Det beror på.

Jag tror att kultur, till skillnad från gener, är något som den enskilde i stor utsträckning själv styr över. Man kan välja till vilken kultur man hör. Det är inte lätt, men det går. Jag tror att det gäller även somaliern vid soptunnan. Det betyder att jag tror att somaliern, om han vill, kan lämna den föga utvecklingsfrämjande somaliska kultur ur vilken han framsprungit och i stället ansluta sig till den erkänt mer framgångsrika svenska kulturen.

Nu kanske du invänder att somaliern inte alls kan skriva in sig i den svenska kulturen eftersom svenskar är rasister och därför inte släpper in honom. Det låter sig sägas – och Mona Sahlin sa det – men jag tror inte på det. Det är enligt min uppfattning fullt möjligt för en somalier, om han anstränger sig, att anpassa sig tillräckligt till svenska vanor, synsätt, traditioner och beteenden för att han ska kunna bli funktionellt svensk.

Detta tycks mig fundamentalt. Om somaliern måste leta burkar i soptunnor för att vi svenskar inte släpper in honom i vår framgångsrika klubb med alla dess delvis underliga särdrag – tilliten, konflikträdslan, viljan till likriktning, midsommarsillen, känslan för solidaritet och så vidare – då är det orättvist. Då förnekar vi honom chansen att lämna sin somaliska kultur som troligen dömer honom på livstid till sopletning eller motsvarande.

Men om Sverige står öppet för den utlänning som verkligen vill anpassa sig och bli som en av oss svenskar, vilket jag tror att Sverige gör, då är det inte orättvist att det råder ekonomiska skillnader mellan mig och somaliern. Han väljer ju att stanna kvar i en kultur som inte skapar ekonomiska framsteg. Valet är hans. (Även jag kan välja, till exempel att ansluta mig till den somaliska kulturen, men det gör jag inte. Däremot kan jag erkänna att när jag som sextonåring bodde i USA var det bra nära att jag valde att skaffade medlemskap i den amerikanska kulturen.)
Det finns, vad jag kan komma på, två, kanske tre, rimliga invändningar mot mitt resonemang.

Den första invändningen är att det är mycket svårare än jag vill erkänna att bli funktionell svensk. Kanske, men egentligen är det inte så mycket som begärs. Man ska ta i hand, man ska komma i tid, man ska uppfylla sina löften, man ska anstränga sig, man ska inte gräla med sin nästa eller ligga honom till last plus lite annat.

Den andra invändningen är att den svenska politiken motarbetar försvenskningen av inflyttade genom sin mångkulturpolitik. Genom en välfärdspolitik som gör det möjligt för migranter att slippa närma sig den svenska arbetsmarknaden och genom statsstöd till etniska föreningar som bekämpar försvenskningen gör politikerna vad de kan för att sätta stopp för en utveckling som annars kanske hade fungerat.

Den tredje kanske rimliga invändningen är att migranterna eventuellt inte vill försvenskas. Vad vill de då? Låta sin kultur fortleva på svenskarnas bekostnad? Ta över kommandot?

Den andra frågan som slog mig när jag passerade somaliern vid soptunnan var varför han inte rånade mig. Han var större, starkare och yngre än jag och hade han bara visat minsta lilla kniv så hade det fungerat. Jag vet inte svaret på frågan – och jag hoppas att han inte ställde den själv – men jag kan alltså av egen erfarenhet förstå om folk i ökande grad oroar sig för sin säkerhet. Sedan kan rikspolischefen säga att jag oroade mig i onödan eftersom jag inte blev rånad. Det är sant, men det hjälper inte.