Sverige är ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi har råd. Det vet alla. Vi har råd att inte bara åka till Thailand – förut, när vi inte var så rika åkte vi till de sunkiga Kanarieöarna – på semester utan vi har också råd att släppa in en massa utlänningar som vill ha hjälp med försörjningen, vården och omsorgen och sådant som vi har i överflöd. Allt är mycket begripligt.

Så hör jag att folk i Sverige dör i sjukvårdskön för att det inte finns resurser typ sjuksköterskor och läkare. Någon som har bröstcancer får reda på att hon måste vänta ett antal veckor på operation och när veckorna har gått blir hon informerad att det nu är för sent, nu återstår bara palliativ behandling.

Kan detta hända i Sverige eller är det fake news? Jag vet inte. Jag är inte medveten om att media undersökt saken och informerat mig. Men Jimmie Åkesson säger i teveprogrammet Agenda i debatt med socialminister Annika Strandhäll att folk dör i sjukvårdskön och hon säger inte emot så då är det väl så. (Det retar mig något alldeles ohyggligt att media inte undersöker sådana saker. Därför har jag en dröm att starta en egen och alltigenom seriös tevekanal eller tidning. Dream on, baby, säger min portugisiskalärarinna.)

OK, folk dör i sjukvårdskön. Men när nu detta rika och välmående folk blir medvetet om att landstingen känner sig pressade av folkets besvärande cancersjukdomar så borde väl rika och välmående cancerpatienter köpa operationer, till exempel i Tyskland, med egna pengar för att slippa dö i förtid på grund av landstingens senfärdighet. Lite snopet förstås att behöva betala en gång till för vård som man trodde man redan hade betalat för, men va fan, lite smålurad har man väl blivit förut. Bättre betala ur egen plånbok än att dö i onödan.

Vad kostar en cancerbehandling? Precis hur mycket som helst, såklart, om vi betänker alla möjliga komplikationer, men en stunds googling ger vid handen att man kan räkna med 200 000 kronor, alltså med hur mycket variation som helst, i varje fall uppåt. Ungefär som en ordinär småbil.

Har då detta rika och välmående folk pengar nog att betala motsvarande en ordinär småbil för att köpa sig några års ytterligare liv? Hur stor förmögenhet har dessa rika och välmående människor?

Förmögenhetsstatistiken har i Sverige försämrats sedan förmögenhetsskatt togs bort för ett tiotal år sedan; varför registrera något som man ändå inte tänkte beskatta? Men jag hittade en sajt som ekonomihandboken.se som verkar tillförlitlig. Siffrorna är visserligen tio gamla och ojämlikheten, alltså att de rikare blivit proportionell rikare, bör ha ökat avsevärt efter dess, men man tager vad man haver. Frågan är hur många svenskar som har råd med en genomsnittlig operation i Tyskland eller Finland som kan levereras utan veckor, kanske månader av väntan liksom i Sverige. ‘

De rikaste tiondelen, alltså miljon medborgare, i Sverige har fyra miljoner kronor per skalle. En del är väl bundet i sommarstugor och bostadsrätter och kan inte direkt användas för en canceroperation, men vi struntar i sådana komplikationer. Med en familj på fyra har dessa personer gemensamt 16 miljoner kronor till en cancerbehandling som inte kan vänta. Det svider förstås men det finns ekonomiskt utrymme.

Redan med den näst rikaste miljonen svenskar blir de problem. De har en miljon kronor per skalle och alltså fyra miljoner på en liten familj. Har de sådana reda pengar som behövs eller sitter förmögenheten helt bunden i illikvida tillgångar?

För den tredje rikaste miljonen verkar de svårt att köpa sig en canceroperation för egna pengar och för de fjärde, där den lilla familjen disponerar en miljon kronor inklusive hus och hem, verkar det omöjligt. Vad händer om operationen blir avsevärt dyrare?

Min slutsats är att två tredjedelar av Sveriges folk riskerar att få vänta i en livshotande operationskö när misskötta landsting plötsligt upptäcker att de av någon akut resursbrist inte lyckas fylla sin del av kontraktet med medborgarna. Medborgarna har ingen reservlösning om det offentliga fallerar, vilket det så tydligt, på område efter område, tycks göra inför våra ögon.
Och se på de ansvariga politikerna. De är egentligen inte ansvariga eftersom inget ansvar kan utkrävas av dem. Möjligen kan de belönas med en välavlönad reträttposition när deras misslyckande blivit alltför stötande.

Vad var det förresten vi hade råd med?