Det kom ett brev från Tia Itkonen som varit lärare i Tensta och Rinkeby:

Minns en situation där jag efter att i timmar ha sorterat ett hel läsårs bildarbeten för en klass nior, satt alla arbeten prydligt i var sina pärmar, pärmarna på ett bord i alfabetisk ordning. För att sedan ha en trevlig avslutning på vårt jättefina samarbete i bild under två terminer. Nöjd lämnar jag rummet för att hämta mig en kopp kaffe.

Vid återkomsten finner jag klassrummet i fullt kaos. Alla skriker, pärmarna i total oreda, det slits och det dras i dem. De är hur många som helst, rummet har förvandlats till ett stormande hav.

Jag ser mitt kärleksfulla och tålmodiga timmarlånga arbete totalt saboterat. Och jag blir så arg. Vreden får mig att skälla ut dem så stopporna står. Alla tittar häpna på den alltid tidigare så lugna Tia. Det är tyst. När jag är färdig, frågar jag dem om de förstår att detta att jag skäller på dem, innebär respekt. Ja, kom det omedelbart från dem. Och till sist kunde vi separera i en trevligare atmosfär.

Om hunden går in i lägenheten med leriga fötter och smutsar ned mattorna är det inte lönt att bli arg. Hunden begriper inte bättre. Får man honom rumsren är det bra nog.

Men om det femtonåriga barnet och hennes kompisar grisar ned möblerna med sina smutsiga skor platsar det med mer eller mindre stränga förmaningar. Femtonåringen begriper bättre. Hon vet att hon gjort fel. Det här kallas uppfostran.

Att inte ta femtonåringen i upptuktelse är egentligen en förolämpning mot henne. Det är att sänka henne till hundens nivå. Budskapet till femtonåringen blir då att man inte räknar med henne. Du är ju ändå obildbar, lyder undertexten, så det är lika bra att bita i det sura äpplet och stå ut med dig som du är.

Det svåra är att klara ut om den man har att göra med är en hund eller en femtonåring. Det blir helt fel om man behandlar hunden som en femtonåring – till exempel ber honom springa till ICA-butiken och köpa ett paket hårt bröd – och sedan skäller ut honom när han misslyckas. Den som hela tiden utsätts för övermäktiga krav blir strykrädd och revanschlysten och otrevlig att umgås med.

Men den som aldrig utsätts för krav eller får otillräckligt med svåra utmaningar blir inte heller lätt att beblanda sig med. Sådana personer förblir ofta bebisar livet igenom. De tror att livet handlar om dem och bara dem. De känner inga gränser och fattar inte att de måste respektera andra människor eftersom andra människor aldrig satt ned foten. Eller också blir de fientliga för att de anser sig nedvärderade när ingen räknar med att de ska klara någonting på egen hand, kort sagt att de känner att världen betraktar dem som hundar.

Ibland är det svårt att veta om den man har att göra med är hund eller femtonåring och därmed hur man, om man är någon sorts auktoritet typ Tia i berättelsen ovan, ska behandla sina adepter.

Jag minns en händelse när jag var elev vid Högre Allmänna Latinläroverket för Gossar å Södermalm. Vi hade en matematiklärare som hette Einar Strand och gick med käpp. Käppen gjorde dubbel nytta, ty dels hjälpte den Strand, som var gammal och fet, att gå, dels brukade han den som medel vid tillrättavisningar av vanartiga gossar. En gång ilsknade Strand till för att några av gossarna hade mobbat en klasskamrat och gav förövarna varsitt slag på baken med käppen. Detta möttes av klassens tysta och respektfulla gillande.

Om vi bortser från det där med kroppsagan gjorde Strand som Tia Itkonen. Dessa två lärare behandlade femtonåringar som femtonåringar och inte som hundar. Mobbarna i min klass visste mycket väl att de gjorde fel. De visste att de var skyldiga. Samma med eleverna i Tias klass. Om man i stället hade skickat mobbareleverna respektive de pärmförstörande kaoseleverna på kurs i värdegrunden så hade det, tror jag, varit att behandla dem som hundar.

Värdegrundspratet handlar om att inskärpa normer som auktoriteten inte tror existerar i förövarnas skallar. Men om förövarna redan vet att de är skyldiga, vilket de i nästan samtliga fall faktiskt gör, så är det nedsättande att prata värdegrund.

Tacka vet jag ett rejält straff, till exempel en bra utskällning.

Vårt samhälle har en obehaglig drift att betrakta folk som hundar. När kriminologer förklarar blåljusbombande ligister med socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet, så utgår de ifrån att ligisterna inte känner till att det är fel att bomba blåljusfordon hur trångt man än bor. Men de vet precis. De är inte hundar.