Sedan några månader tillbaka har de härskande PK-isterna börjat förlora en del av sin självsäkerhet. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt ”visste” alla exempelvis att migrationsprojektet är en dålig affär för svenska skattebetalare. Hur kan jag veta att alla plötsligt ”visste”? Inte ens det vet jag, det bara känns. Man kanske pratar med ett halvdussin människor om dagen. Tillvaron är ett enda ständigt pågående seminarium där man ganska snabbt kan bedöma aktuell status för olika uppfattningar ungefär som när man anar den sociala rangordningen bland individerna i en grupp där man just hamnat.

Sedan kommer stora symbolhändelser som bekräftar ens känslor. Att Jimmie Åkesson i en partiledardebatt nyligen luftade idén om militärer mot gängkriminaliteten var ingen symbolhändelse, men att statsministern efteråt inte tog avstånd från Åkessons förslag, utan tvärtom brummade någon sorts halvkvädet medhåll, det var en symbolhändelse. Då förstod man att en sättning inträffat i det intellektuella samhällsklimatet.

Jag tror att vi närmar oss en punkt där en av historiens stora frågor blir aktuell, nämligen vilket som är viktigast för härskare, ideologin eller makten. Offrar de ideologin för makten eller makten för ideologin? Kommer de, för att behålla makten, att byta uppfattningar när de gamla visar sig ohållbara eller kommer de hellre att troget stå kvar vid sina idéer och invanda beteenden även om de då förlorar makten (och det samhälle de härskar över kanske kraschar).

Det finns många exempel på att härskare är så trogna sina idéer och uppfattningar att de hellre ser sin värld gå under än de byter ideologi. De sovjetiska härskarna var sådana och likaså hitleristerna och det franska kungadömet vid 1700-talets slut. Det karolinska enväldets undergång är ett exempel från svensk historia.

Demokratiska samhällen är åtminstone i teorin genom sin konstruktion vaccinerade mot problemet. Problemet med istadiga härskare som driver sina samhällen i fördärvet ska inte kunna uppstå eftersom folket, som ser klarare än sina härskare just för att det inte har något egenintresse av att precis dessa härskare förblir vid makten, helt enkelt väljer andra härskare med större insikt och förståelse för tidevarvets krav. På så vis lyckas demokratin, enligt sin bipacksedel, förebygga samhällskataklysmer som beror på att härskarna inte vill erkänna – eller inte lyckas uppfatta – att de har fel.

Men för att demokratin ska fungera enligt instruktionsboken måste det finnas politiska kandidater med en annan världsuppfattning, en annan ideologi, än de härskande politikerna. Annars har ju folket inget alternativ att rösta på.

På den här punkten jag har onda föraningar när det gäller Sverige. Jag vill inte ge mig in i ett käbbel om sverigedemokraternas möjligheter. Många anser dem för nationens räddning. Men jag undrar om de har styrkan och statsmannaskapet att få med svenska folket på sitt projekt när de väl satt in militär – under polisens befäl kanske – mot gängkriminaliteten och det ligger ett halvdussin döda från ömse sidor efter den första bataljen.

Naturligtvis ser jag inte heller någon annan som vore lämpad för den uppgiften. Per Albin Hansson som ledare för en samlingsregering hade kanske klarat den.

Varför är det så viktigt att en ledare lyckas förklara liksäckarna för svenska folket? Liksäckarna är bara ett exempel. Att reda upp situationen i landet kommer att bli plågsamt. Jag önskar att jag någonstans såg en kraft som med eftertanke, vishet och intelligens överblickade och resonerade om situationen och på allvar gjorde en trovärdig plan för dess lösning. Men det ser jag inte. Jag ser augusti 1914, glada soldater med blommor i gevärspiporna som vandrar mot slagfälten i full övertygelse om att allt ska vara över till jul och att de då oskadade ska komma hem igen. Jag ser bara naiv oskuld som egentligen bottnar i en egennyttig och kortsiktig ovilja bland de härskande PK-isterna att öppna ögonen och ifrågasätta sin egen ideologi.

Hoppet är att politikerna ska bita huvudet av skammen, strunta i sina PK-istiska villfarelser, göra en sund och realistisk analys och sedan presentera en rimlig handlingsplan för folket i val.

Hoppet är att de ska vara tillräckligt sugna på makten för att de ska finna det värt att avsvära sig en skadlig och överspelad ideologi. Plus att de erkänner att den humanitära stormakten har nått vägs ände. Är det sannolikt? Eller är det mer sannolikt att de fortsätter som förut och hoppas att det ska funka i alla fall ett litet tag till – tills problemen har anhopats till den grad att det plötsligt inte längre gör det?