Tänk dig att du ser en persons ansikte genom ett ofokuserat objektiv. Du anar en del färger och kanske att han har två ögon samt en näsa. Men skärpan är inte tillräcklig för att du med säkerhet skulle kunna peka ut just det ansiktet om du fick välja mellan ett antal fotografier. Du kanske skulle gissa och misstänka, men du skulle inte veta. Så justerar du kameran och perspektivet blir gradvis allt skarpare. Du ser tydligare och snart vet du hur personen ser ut.

Den känslan fick jag när jag nyligen läste en ledare av Anna Dahlberg på Expressen (13/1 2018). Hon fixade några pixlar. Jag blir allt säkrare på att jag känner igen Sveriges – åtminstone den nettoskattebetalande medelklassens – fiende.

För ett och ett halvt år sedan läste jag FNs Barnkonvention. Jag blev förskräckt över hur världen kunnat enas om ett så naket försök till maktansamling hos politiker och sociala myndigheter. Jag skrev en krönika med rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!”

Men mina invändningar mot Barnkonventionen var fortfarande då, för ett och ett halvt år sedan, bara intuitiva och teoretiska. Jag oroade mig för vad som skulle kunna hända om någon fick för sig att tillämpa konventionen efter bokstaven. Men jag hade inga konkreta exempel.

Anna Dahlberg fyller på med ett konkret exempel. Hennes tes, kanske lite hårdragen, verkar vara att medan politikerna försöker överbjuda varandra med löften om hårdare tag mot brottsligheten så handlar de ofta tvärtom: ”Ibland är politiken rentav med och spär på problemen genom att skapa nya brottsmöjligheter”. Hon pekar på hur regler som växer ur ”barnperspektivet” enligt FNs Barnkonvention undergräver brottsbekämpningen. Enligt nya riktlinjer från Åklagarmyndigheten ska det bli ännu svårare att ”frihetsberöva barn”, det vill säga sy in exempelvis tonåriga rånare som tas på bar gärning , se ”Nya riktlinjer om anhållande av unga”

På vilket sätt fyller Dahlberg i pixlar? Jo, hon ger ett pyttelitet exempel på att Sveriges fiende är just politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Å ena sidan har politikerna upptäckt att medborgarna inte gillar kriminalitet och måste därför lova att bekämpa kriminaliteten, å den andra försörjer de en apparat som har som grundläggande affärsidé att folk är offer och därför inte bör disciplineras vilket gäller såväl skolkande skolbarn och hemvändande IS-krigare som femtonåringar med handgranater.

Tills motsatsen är bevisad hävdar jag att det är samma mekanism som ligger bakom alla politikens misslyckanden (som i det perspektivet inte framstår som ”misslyckanden” utan snarare som oundvikliga biverkningar av ett alldeles speciellt sorts tänkande som vi brukar kalla PK-ismen).

Vi måste förstå att Sveriges huvudfiende är PK-ismen och dess intressenter. Vi löser inte skolans problem med nya lärarhögskolor. Ej heller kommer vi åt kriminaliteten med extra tusenlappar i månadslön till poliser i yttre tjänst. Det spelar inte ens någon roll vilken ny regering det blir efter höstens riksdagsval om inte vi nettoskattebetalande medelklassare inser vad vi egentligen har att kämpa emot.

Varför är Anders Thornberg en bättre rikspolischef än Dan Eliasson? Jag vet inte om han är det, men hoppet är att han inte är en socialsekreterarsjäl som Eliasson utan en riktig snut. I så fall har Sverige tagit ett litet steg i rätt riktning. Om det kom en politiker och föreslog att Sverige skulle lämna FNs Barnkonvention – vilket enligt aktstyckets femtioandra paragraf sker genom skriftlig notifikation till Förenta nationernas generalsekreterare – så skulle jag häpet utropa ”Äntligen!”, till slut en politiker som fattat åt vilket håll vi ska gå även om just denna åtgärd också bara är ett mycket litet steg.