Det här ärendet har jag framfört tidigare, men en del budskap är som Fader Vår i kyrkan, de kan behöva uttalas hela tiden för att i bästa fall slutligen göra intryck.

För några veckor sedan sa Jimmie Åkesson i riksdagen att han kunde tänka sig att sätta in militär mot gängkriminaliteten. Sedan kommenterade statsministern, förvånansvärt nog, att det var en tänkbar åtgärd. Därefter sa Morgan Johansson att det inte behövdes militär eftersom ”vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet”. Se ”Morgan Johanssons dubbla budskap – efter Löfvens utspel”, Expressen 17/1 2018.

Sedermera har statsministern förklarat att hans mest prioriterade uppgift är att återställa ”lag och ordning och knäcka den organiserade brottsligheten”. Jan Björklund säger att polisen ”måste återta makten i de här utanförskapsområdena”.

Den politiska viljan att bekämpa brottsligheten finns således – om man bortser från att vice statsminister Isabella Lövin tycker något annat som jag inte brytt mig om att försöka förstå – och vi har ”polisiära resurser” så det räcker.

Det där var som sagt för några veckor sedan. Men jag har inte märkt att de hänt något. Är det inte konstigt? Alla våra ledare – utom Lövin, då – verkar överens om att staten ska återta makten över hela det svenska territoriet och ändå sker ingenting annat än prat. Vad väntar de på?

Det här är en avgörande fråga som behöver diskuteras. Det sker i någon mån. En statsvetare som intervjuats i Expressen förklarar politikernas senfärdighet så här: ”Anledningen till att det är lite rörigt i stunden, där Johansson och Löfven säger först en sak och sedan en annan, tyder på att det inte finns någon gemensam linje här. Det här är ingenting som man tänkt igenom ordentligt”.

Jag tror tvärtom. Skälet till bristen på handling är att politikerna tänkt igen saken alldeles tillräckligt för att gripas av svindel och skräck inför uppgiften. Det behövs nämligen våld för att återta förlorad svensk mark. Det blir krig. Polisen kommer att döda kriminella och poliser kommer att bli dödade.

Hur vet jag det? Jag vet ingenting säkert, men jag kan googla lite och vet därför hur det går när myndigheterna sätter hårt mot hårt mot brottsligheten. I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

I USA dödades år 2016 143 poliser, vilket skulle motsvara ungefär fem i Sverige. Den verkliga svenska siffran är nästan en död polis om året.

Hur ska Sverige klara det där? Går det överhuvudtaget att få ut poliserna på ett sådant uppdrag, med eller utan militär förstärkning, med eller utan höjd månadslön? Vad händer när landets samlade aktivister reser sig som en rasande drake vid första tecken på polisvåld? Skulle inte miljöpartiet lämna regeringen vid krigets första stupade gängkriminelle fjortonåring? Vad händer om återvända IS-terrorister griper in?

Och hur ska politikerna kunna kalla nationen en humanitär stormakt när det pågår strider i förorterna?

Jag tror att vi bör se risken i vitögat. Jag tror inte att mina farhågor bara är en paranoid och överhettad hjärnas ogrundade fantasier. Jag tror att detta är här och nu. Och om det inte är här och nu, när är det då? Om politikerna inte redan nu startar det upprensningsprojekt de föresatt sig så kommer problemen bara gradvis att förvärras.
Förklara gärna om jag tänker fel.