Klockan elva en januarikväll 1918 tändes en röd lanterna, signalen för uppror, i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Under den kvällen och den natten besatte rödgardister alla myndighetsbyggnader i staden. Revolutionen hade börjat. Tre och en halv månad senare hade den vita sidan segrat. Under ett drygt halvår (dödandet fortsatte efter den militära uppgörelsen) hade 38 000 mist livet, varav 28 000 röda. Av de vita stupade 5 200 och av de röda 3 400 i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. I fånglägren dog 13 500 röda, mördade eller ihjälsvultna. 25 000 barn hade mist en eller två föräldrar, varav 90 procent var barn till röda. (Alla uppgifter ur T. Berglund och N. Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017.)

Det var en katastrof. som länge – i viss mån fortfarande – präglat finsk politik och samhällsliv i övrigt. Varför hände det? Och varför hände det inte i något annat nordiskt land? I slutet på första världskriget var det hungerkravaller också i Sverige, men dessa var begränsade i tid och rum.

Skillnaden gentemot de övriga länderna var att de andra fortfarande hade fungerande stater. Orsaken var alltså den finska statens, eller mer egentligt, den ryska statens, sammanbrott. Plötsligt, efter resningarna i Ryssland, fanns det ingen stat.

I detta läge spred sig skräcken i det finska samhället. Vem som mest drev på mot de öppna fientligheterna kan diskuteras. Det avgörande var att den ena sidan fruktade att den andra skulle ta till vapen först och därmed få ett övertag. Därför kände man sig tvungen att förbereda sig för öppna fientligheter.

Den röda sidan kom att ta första steget. Man trodde sig kunna vinna. Och man drevs förstås också av revolutionsromantiska föreställningar. Den vita sidan var då sedan länge i färd med att rusta sig för striden. Den röda sidan etablerade sitt välde i fruktan för att initiativet skulle gå över till de vita.

Under månaderna efter den ryska statens sammanbrott hade det ändå funnits tid att söka förhandlingsuppgörelser. Att det inte lyckades berodde i grunden på den ömsesidiga fruktan.

Samtidigt med fruktan spred sig hatet. Hat är andra sidan av fruktan. Utan fruktan inget hat. Hat kan etablera sig innan några skändligheter ännu har begåtts: Det räcker att man fruktar att sådana skall utföras.

Och fruktan och hatet bredde ut sig därför att ingen annan makt än de rödas och de vitas uppbåd fanns tillgänglig. Staten hade försvunnit.

Denna historia är utomordentligt viktig också för vårt land och för vår tid. Vad är de särskilt utsatta områdena? De är just områden utan statens närvaro. Nu kanske någon invänder att en annan makt där är väletablerad – gangstermakten. Det är den inte. Den har ytterst svårt att få våldsmonopol över sitt område. Därför är det ständiga strider om territoriet, som i ett inbördeskrig.

Än så länge rör uppgörelserna stridande och dödsoffer inom avgränsade, ofta samma, etniska grupper – men så länge staten är frånvarande kan utvecklingen gå mycket långt. Förr eller senare kommer våldet att bryta de etniska gränserna och riktas också mot svenskar (utöver de redan drabbade representanterna för den svenska staten). Därefter finns två alternativ: Något av gangstergängen kan till slut få övertaget och etablera något slags ordning – ofta då tillsamman med korrumperade, köpta politiker. Se på striderna mellan knarkkartellerna i Sydamerika och vilka politiska följder de har! Det andra alternativet är att ett faktiskt inbördeskrig utvecklas. I detta skulle i så fall Odins soldater, och andra nu utstötta grupperingar, komma att välkomnas. Staten har ju visat sig otillräcklig.

Båda alternativen innebär att en ny slags stat etablerar sig. Naturligtvis kan lugnet etablera sig också i en auktoritär, korrumperad och diktatorisk stat. Men detta lugn är alltid hotat, stabiliteten är skenbar. Det måste också finns ett samförstånd, en förståelse och en tillit mellan medborgarna och mellan dem och statens företrädare. En sådan ordning har vi haft till helt nyligen. Den måste återupprättas om vi skall ha en stabil, demokratisk stat.

Cicero förstod detta. Han har uttryckt det ungefär så här: Vad är staten om inte folkets – alltså det gemensammas, medborgarnas stat, vad är för övrigt medborgarskapet om inte människor bundna till ett grundläggande samförstånd? (Min översättning).

Just det. Också allt detta håller på att raseras av våra okunniga och fega politiker. Okunniga därför att de inget velat veta om svårigheterna att få ett multikulturellt samhälle att fungera, fega därför att de i det längsta förtiget invandringens följder och, när förtigandet inte längre varit möjligt, aktivt motarbetat effektiva åtgärder mot de icke-fungerande delarna av vårt land.

Man kan naturligtvis inte kräva att nutidens politiker skall känna till Cicero, men kanske ändå de fejder som berättas i de isländska sagorna, om de ständiga striderna och blodshämnden i ett land utan stat? Nehej, inte det heller. Men förhållandena i det sammanfallande Jugoslavien, liksom klanväldet i Albanien måste man ändå ha känt till.

Det hade varit lätt för dem att se vad som hänt och händer. De har valt att inte se och att låtsas inte förstå. Nu kommer de väl att – som Reinfeldt – pensionera sig bort från bekymren. Och i sina memoarer självbelåtet gratulera sig till att ha klarat alla påfrestningar (för sig själva).