Det är fint att vara revolutionär. Jag kan inte direkt komma på någon pågående eller historisk konflikt där sympatierna inte har legat på de upproriskas sida. Ingen film skulle kunna göras som framställde Salvador Allende som ideologisk galning och Augusto Pinochet som Chiles frälsare. Inget tidningsreportage skulle framhålla Bashar al-Assad som en landsfader som skyddar sitt folk mot terrorister och illgärningsmän. Ingen försvarade Egyptens president Mubarak mot den arabiska vårens stormtrupper.

Det betyder inte att det skulle saknas folk som i hjärtat sympatiserat med Pinochet, al-Assad och Mubarak. Det betyder bara att man i vår kulturkrets, nästan med automatik känns det som, hejar på rebeller. T-skjortan med Che Guevara-porträttet är en sorts symbol för vår föreställningsvärld.

Detta är även, påstår jag, det officiella Sveriges position. Utrikesministern för en feministisk utrikespolitik. Det är revolutionärt. Varje text i Dagens Nyheters kulturbilaga andas resning mot olika slags förtryck. Svenska kyrkan stödjer palestiniernas kamp mot Israels övermakt. Sverige är en humanitär stormakt vilket antyder att vi står på hunsade människors sida i deras kamp mot olika slags tyranner och översittare.

Kanske har detta synsätt uråldriga traditioner i Sverige. ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror: Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar” kvad sjuttonhundratalspoeten Bengt Lidner. Det kunde vara en paroll för Migrationsverket och nätverket #vistårinteut.

Vi har alltså i Sverige ett maktcentrum som hyllar revolutionen och upproret. Det är en paradox. Hur ska den förklaras? Jag kan inte se någon annan förklaring än den uppenbara och normala, nämligen att makten ljuger. Den håller på med propaganda. Den låtsas alltid stå på det godas sida.

I själva verket ägnar den all sin kraft åt att hålla den inhemska motståndsrörelsen tillbaka. Vilka är den inhemska motståndsrörelsen? Det är sådana som jag, en rejäl majoritet av det svenska folket enligt min bedömning. Det är folk som jobbar och försörjer sig och försöker sköta sig någorlunda, medelklassen, nationens ryggrad. Det är alla som bekymrar sig över att Sveriges makthavare bakom den egennyttiga propagandan faktiskt missköter landet.

Exemplen på misskötsel är legio och blir dagligen alltfler, det räcker att öppna nyhetsflödet för att upptäcka det. Tidigare trodde jag misskötseln enbart var ett resultat av att felaktiga och likaledes egennyttiga politiska idéer styrde politiken. Numera börjar jag alltmer misstänka att det saknas styrning. Skeppet driver och besättningen är upptagen med inbördes slagsmål. Det som sker, det sker. Que será, será.

Om Sverige skulle hylla sina verkliga revolutionärer och motståndspersoner så skulle det handla om att lovprisa den nettoskattebetalande medelklassen i stället för att försöka fasciststämpla den så fort den öppnar munnen.

Och om inte Svenska kyrkan och Dagens Nyheters kulturredaktion har lust att lovprisa den nettoskattebetalande medelklassen så bör den lovorda och berömma sig själv så fort den kommer åt. Den bär alla de andra på sina axlar.