När jag vaknade idag och skulle dricka kaffe fann jag att kaffemaskinen behövde avkalkas. Jaha, lika bra att göra det med en gång.

Medan den stod och surrade och då och då spottade ut sig en slurk rengöringsvätska, ägnade jag mig åt att, fortfarande lite road, tänka på gårdagens diskussion i C´est dans l’air. Programmet, omkring en timme långt, ägnar sig varje gång åt ett särskilt ämne, som de fyra debattörerna ingående analyserar. Frågeställningen belyses också med hjälp av ett par mindre reportage. Det blir alltså en grundlig, mångsidig och kunnig genomlysning. I går handlade det om den revolt på olika områden som under senare tid mött Macron och hans regering: Personalen i fångvården strejkar, det är ett vitt spritt missnöje inom vården, särskilt inom åldringsvården, där man också strejkar. Därutöver finns ett växande missnöje med omfördelningen av skattebördan från mer till mindre bemedlade: ”Macron – de rikas president”, säger många.

Ofta är diskussionerna givande därför att man belyser viktiga sakfrågor – men de är framförallt alltid spännande och roande. Många av deltagarna är verbala artister. (Se och hör till exempel Cristophe Barbier från L’Express när han i början på programmet förklarar att missnöjet bara är naturligt: ”Äntligen har kakan börjat växa och alla som har haft det kärvt under de många åren med usel tillväxt vill nu ha en bit av den”.)

Maskinen hostar till och säger att jag måste göra en insats. När den stultar framåt av egen kraft igen kommer jag att tänka på vad SVT har att erbjuda: Opinion live. Namnet är larvigt och innehållet uselt. Nu senast skulle man belysa hur Staffanstorp behandlar en del av de invandrare som fördelats till kommunen. Jag tänker på hur det programmet bara är riggat för att det skall vara underhållande. Man har en publik som genom sina reaktioner avses ge programmet nerv. Och en programledare som avskyr repliker längre än tre meningar, eftersom hon då fruktar att det blir för svårt och långtråkigt. Ibland får hon dock acceptera sådana inlägg; i alla fall när de kommer från personer med så hög status att hon blir lite försagd.

Maskinen har hostat färdigt. Jag gör mitt kaffe och sätter mig vid datorn och bläddrar mellan olika bloggar och andra sidor. Det gör jag varje morgon. Det är mer givande än att läsa den morgontidning, som ändå bärs ut till mig. Nu får jag veta att Opinion live inte bara är ytligt och jagar efter flyktiga, dagsaktuella frågor. Det är också förljuget och riggat för att driva de teser som SVT alltid försöker föra fram, alltså vänsterns käpphästar. Klicka på länken om ni vill veta närmare besked.

Jaha, ja: det är alltså så illa.

Jag ser också att Ann Heberlein fått in över en miljon sedan Kickstarter kastade ut henne. Hon hade alltså nytta av publiciteten i de tidningar som glatt noterade detta, men som, enligt Heberlein, varit mindre benägna att notera hennes framgång, sedan hon tvingats ta saken i egna händer.

Frukosten är avklarad. Jag tar mina nya skidor och beger mig nedför backen på Sandhamnsgatan till det skidspår som Stockholms stad varit vänlig att anlägga på Gärdet. Spåret är fullt av barn i tioårsåldern som försöker ta sig fram – som det verkar är det för de flesta första gången. De faller som löv från träden i en höststorm, men de är glada och livade. Jag beslutar mig för att nästa gång ge mig ut senare. Då brukar det var litet lugnare.

Jag kommer hem nöjd och glad. Jag har blivit 30 år yngre i skidspåret. Förut, när jag hade de gamla skidorna, körde i stort sett alla om mig. Nu är det bara 30, 40 procent som gör det.

Det är svårt att behålla glädjen när jag sedan i Samhällsnytt får veta att en ensamkommande från Afghanistan, efter att ha blivit nekad ett bidrag från socialtjänsten, gått hem till handläggarens bostad och med en spade gett sig på hennes bostad, skrämt den sexåriga dottern och slagit mannen med spaden när denne kommit till undsättning, därefter i hovrätten befriats från tingsrättens fängelsedom och dessutom slipper utvisning. ”Det känns som om rättssamhället svikit oss”, säger mannen. Det kan man förstå.

Resten av dagen ägnar jag mig åt annat. Jag läser bland annat om Senecas råd för att lyckligt liv: Far inte omkring så mycket, skaffa inte så många ägodelar, planera inte för morgondagen – då glömmer du nuet, och läs inte så många böcker! Läs om de få som du funnit vara bra…

Jag läser just om ”Där vi en gång gått” av Kjell Westö. Den är bra. Bäst är den första delen, som beskriver inbördeskriget i Finland 1918.

På kvällen får jag ett telefonsamtal från min fru. Hon är på västkusten för att hälsa på sina barn (inte mina). Hon berättar att när hon ringt en vän och gammal kollega för att tala om en glad nyhet – att hon skall bli farmor – får hon veta att en gemensam bekant till dem fått bröstcancer, som spritt sig – och dessutom råkat ut för något som för bara några år sedan skulle ha varit helt otänkbart: dottern hade varit ute och festat på kvällen med en väninna och på hemväg, i ett lugnt villaområde, hade väninnan blivit anfallen av tre män, officiellt betecknade som ensamkommande barn.

Dottern är orädd och vältränad. Hon rusar fram för att hjälpa sin väninna, men får då ett kraftigt slag med en flaska mot huvudet. Hon däckas med tänder utslagna. I det avgörande ögonblicket kommer kavalleriet galopperande, det vill säga några svenska pojkar ser vad som sker och kommer till undsättning. Barnen springer till sin förläggning i närheten.

Man ringer efter polisen. Den kommer inte.

Jaha. Då vet vi. Då vet vi vad vi har att vänta. Ingenting.