En ganska stabil grundföreställning i fria marknadsekonomier är att folk har de inkomster de förtjänar. Om de tjänar ohyggligt mycket så har de förtjänat det. Om de inte når upp till minimilönen – där det finns minimilön – så har de inte förtjänat ens minimilönen.

En förutsättning för att synsättet ska vara korrekt är att marknadsekonomin verkligen är fri. Om en anställd anser sig värd mer än han får i lönekuvertet så måste han ha rätt att säga upp sig och söka en arbetsgivare som förmår uppskatta honom efter förtjänst. Det får inte finnas systematisk diskriminering typ att personer av viss hudfärg eller visst kön alltid får mer betalt eller mindre betalt än den gängse lönen.

Föreställningen om att marknadsekonomin på det hela taget alltid ger folk de inkomster de förtjänar ligger bakom den politik som förs i länder med fria marknadsekonomier. Om politikerna vill att låginkomsttagare ska tjäna mer så är inte förstahandslösningen att ta pengar från höginkomsttagare – även om sådant förekommer – utan att försöka se till att låginkomsttagare och förväntade låginkomsttagare får sådana personliga egenskaper, till exempel i form av nya kunskaper, att marknadsekonomin finner anledning att belöna dem lite extra.

Denna föreställning, alltså att marknaden är rättvis i bemärkelsen att den av sig själv kommer fram till hur mycket olika människor ska ha i ersättning, är solitt grundad i den nationalekonomiska vetenskapen. Om det allmänt ansetts att nationalekonomin hade fel på den här punkten så hade vi behövt någon statlig instans som bestämde vad en viss medborgare rätteligen ska tjäna för sedan skicka ut vederbörande på arbetsmarknaden på jakt efter en arbetsgivare som instämde i den statliga instansens bedömning. Vem som helst fattar att det inte skulle fungera om inte staten satte individernas lönekrav så lågt att arbetsgivarna skulle slicka sig om munnen av girighet.

Vårt samhälles solida grunduppfattning är således att marknaden vet vad den gör och att den gör rätt. Så har inte alla samhällen sett på saken. Från de gamla grekiska filosoferna och fram till medeltiden ägnade sig tänkare med munken Thomas av Aquino som ett av de främsta namnen åt att försöka fastställa ”det rätta priset” som inte alls behövde ligga i närheten av vad marknaden hade att säga. Dessa skolastiker ansåg ju att kosmos var slutgiltigt och perfekt inrättat från början och att människorna skulle respektera universums vilja, exempelvis just ”det rätta priset” och till och med ”den rätta lönen”.

In på scenen kommer nu välgörenhetsorganisationen Oxfam med en artikel på DN Debatt den 21 januari i år i vilken hävdas att inkomst- och förmögenhetsfördelningen i världen är fel. Artikeln illustreras av en bild från en kåkstad vid Amazonasfloden:

Tusentals träkåkar har byggts på pålar i vattnet. Plast och avföring täcker vattnet. Oxfams rapport visar att de 762 miljarder dollar som världens miljardärers förmögenheter ökade med mellan mars 2016 och mars 2017 hade kunnat utrota den extrema fattigdomen sju gånger om.

Oxfam anser att det behövs kraftfulla åtgärder, till exempel förmögenhets-, egendoms-, arvs- och kapitalvinstskatter, för att ”få bukt med ojämlikhetskrisen”.

Oxfam verkar mena att de rikas tillgångar har tagits från de fattiga: ”Människors riskfyllda, lågavlönade arbete gynnar ett fåtal individers extrema förmögenhet”.

Jag har inget emot utsugningsteorier. Men de måste ha någon sorts genomarbetat intellektuellt fundament. Man måste tänka lite innan man framför dem, framför allt om de, som i detta fall, går på tvärs emot samhällets vedertagna mening att marknadens bedömning är korrekt, vilket i det här fallet skulle kunna betyda att kåkstadsborna faktiskt inte gör nytta för mer än de faktiskt tjänar. Att de inte genom en kollektiv ansträngning får bort avföringen som täcker vattnet utanför deras hus kan vara ett tecken på det.

Karl Marx hade en rätt avancerad utsugningsteori som grundades i arbetsvärdeläran och gick ut på att bara fysiskt arbete skapade värde och att det därför egentligen bara var arbetarna som gjorde nytta. Det som kapitalisterna tillgodogjorde sig var således stöld. Thomas av Aquino hade troligen någon sorts teori om att varje människa av tillvaron var tilldelad en existens och därför också en rätt till dräglig försörjning. (Aristoteles ansåg att vissa människor var naturliga slavar och därmed objekt för sina ägares omsorger.) Det faktum att jordens fattiga inte ökat sin nettoförmögenhet på senare år är inget bärande argument för att ta från miljardärernas förmögenhet för att hjälpa de fattiga att bygga upp sin egen.

Oxfam jobbar enligt egen uppgift i 90 länder ”med människor mot fattigdom”. Att vilja vara snäll mot de fattiga på de rikas bekostnad med sig själv som sannolikt rätt välmående mellanhand imponerar inte så särskilt på mig. Detta är det välfärdsindustriella komplexets internationella utskott i aktion.