Skolbarnen i Pakistan får lära sig att just deras religion är den yppersta på planeten och deras historia fylld av hjältar. Den störste hjälten är Mahmud av Ghazni, som inte mindre än 17 gånger invaderade Indien (mellan åren 1000-1027) och rensade Punjab och Bengalen från hednatempel och avgudadyrkare.

Hinduiska källor ger förstås en annan bild. Där beskrivs Mahmud som en slaktare av episka proportioner, vars framfart skördade miljontals offer och utraderade en högtstående nordindisk kultur.

Sverige och Pakistan torde representera varsin ytterlighet på den patriotiska skalan. Officiell svensk historieskrivning är närmast ”anti-heroisk”. Istället för stolthet ska vårt förflutna inge oss känslor av skuld, eftertanke och ödmjukhet. Ibland kan ödmjukheten rentav slå över i ”anti-nationalism”. Många minns säkert Mona Sahlins uttalande från 2002, där hon i en intervju menade att turkar, till skillnad från svenskar, har ”en kultur, en identitet och en historia”.
Man kan undra vad hon menar med historia. Skulle ottomanska fälttåg på Balkan vara mer ”riktig historia” än vikingafärder i österled eller Gustav Vasas äventyr i Dalarna?

Jag tycker man kan urskilja två strategier när det gäller att utvärdera sin historia. Den ena fungerar bäst i krig, den andra fungerar bäst i fred.

En ärorik historia med hjältar är att föredra om man vill vinna krig. Det skapar goda soldater med mindre moraliska skrupler och en övertygelse att kampen är rättfärdig. På den tiden Sverige fortfarande hade krig i någorlunda färskt minne, fick barnen lära sig
att Gustav II Adolf var hjältekonungen som stred mot katolikerna, och att Gustav Vasa lika hjältemodigt räddade oss från danskarna. Den heroiska vinkeln ger dock inte så många incitament till förändring. Där kan Pakistan och övriga islamvärlden tjäna som åskådliga exempel. Varför ska man ifrågasätta auktoriteter och göra sig omaket att utveckla samhället, om framgångsreceptet redan finns i historien?

En självkritisk bild av historien fungerar bäst i fredstid och gynnar förändring. Är vi inte nöjda med vårt förflutna, blir vi mer motiverade att bygga nytt och ”bättre”. Säkert en viktig faktor bakom västerlandets framgångar inom exempelvis vetenskap, demokrati och teknologi. Det är denna förändringens väg som Sverige en gång slog in på, men under 2000-talet utvecklat till en slags fundamentalism. Det kan se ut som ett klokt beslut, men…

Det finns ingen naturlag som säger att förändringar alltid är gynnsamma. Många förändringar i historien får katastrofala följder. De kan till exempel leda till krig. Och i krig behöver man (för att klara sig) mer av den första strategin.

Anti-nationalism är antagligen lika förödande i det långa loppet som supernationalism. Om framtiden ter sig det minsta oviss bör man satsa på en kompromiss. Lite av strategi ett och lite av strategi två. Vi borde kunna tillåta oss att se på vår historia med patriotisk stolthet, även om en del hade kunnat göras bättre. Vi borde kunna återupprätta våra hjältar, men samtidigt erkänna deras brister. Vi borde kunna beundra våra förfäder, utan att kopiera dem i varje detalj. Vi borde inte acceptera förändringar bara för att de är förändringar.

Det är ett tråkigt faktum, men krig avgörs inte av vem som har bäst värdegrund, utan av vem som är bäst på att föra krig. Vi kanske känner oss trygga med att stå på en hög moralisk plattform, men hur trygg är egentligen en moralisk plattform? Mahmud segrade över norra Indien, trots att hinduerna som bodde där hade en mer avancerad kultur. Ett ganska blygsamt antal terrorister, med rätt beväpning och med rätt motivation, skulle på samma sätt kunna lamslå stora delar av det svenska samhället.

Kanske är våra storslagna, humanistiska principer i slutändan inte mer värda än hinduernas tusentals, under sekler mödosamt uppbyggda och konstfullt utsmyckade tempel. Allt gick upp i rök, för att de inte kunde försvara sig.