Ny podd! Europas märkliga död

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat den 23/2 2018) pratar jag, Mohamed Omar, med författaren och debattören Jan Sjunnesson om Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe. Murray är en välkänd brittisk konservativ debattör. Boken, som kom ut förra året handlar framför allt om hur massinvandringen förvandlar Europa, recenserades härDet Goda Samhället av Lennart Bengtsson (18/7 2017). Han skrev så här:

”Murray gör en översiktlig genomgång av förhållandena speciellt i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna och det är slående hur likartade förhållandena är och hur mycket gemensamt de har med vad vi känner till från Sverige. I de flesta fall har man hyllat en multikultur där varje migrantgrupp bara skulle kunna fortsätta med vad den tidigare hade, även om en sådan kultur, som sharian, var helt på tvärs med det europeiska kulturbegreppet. Tanken att kunna anamma värdnationens ’leitkultur’, som varit traditionen i USA från 1900-talet och där man ville göra alla till goda amerikaner, ansågs inte möjlig då detta betraktades av många som ett tecken på fortsatt europeiskt kolonialt överhetstänkande. Följden blev, vad vi ser överallt i Europa, en frånvaro av integration, och att migranterna lever sitt liv i alltmer nedgångna förorter i ringar kring storstadskärnorna och där arbetslöshet, hopplöshet och kriminalitet frodas. Man har inte fattat eller velat förstå att multikulti och integration är helt oförenliga begrepp. Först under allra senaste tid har det blivit uppenbart i Tyskland att multikulti är helt galet. Sannolikt gäller den insikten ännu inte i Sverige. För att vara europé räcker det inte med att bo i Europa, det krävs också att man anammar den europeiska kulturen.”

Läs mer

The Death of Stalin och den svenska praktiken

Anders Leion

Nyligen såg jag filmen The Death of Stalin. Jag ville se den därför att det i den recension jag läst stod att den skulle vara så rolig. Det var den, men det var bara jag som skrattade. Hur kunde det komma sig? Det tog ett tag innan jag förstod. Filmen gick på Zita. Jag var förstås omgiven av sörjande socialister. Hade jag förstått i tid skulle jag ha kunnat utropa: ”Sådan var den, socialismen, i sin glans dagar!”

Men det var inte det jag tänkte berätta om, fast det har med saken att göra, vilket kommer att framgå lite längre fram.

På sextiotalet hade jag fyra kvinnliga chefer. Jag arbetade i den statliga administrationen, samtidigt som jag hade varit aktiv i det Socialdemokratiska studentförbundet. Därför var jag också sekreterare i olika kommittéer. Damerna var ordförande i dessa.

Alva Myrdal var sval och oåtkomlig som månen, men skärpt och insiktsfull. Ulla Lindström var vänlig och lite moderlig.

Cecilia Nettelbrandt och Camilla Odhnoff var sura, snarstuckna och uppenbart plågade av att inte känna sig tillräckligt kompetenta. En av dem, jag minns inte vilken, fick jag nog av mitt under ett sammanträde och jag gick därför därifrån utan att någonsin återkomma. Ingen påtalade saken. Man förstod mig tydligen.

Läs mer

Matchen om sanningen

Patrik Engellau

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Läs mer

När godhetssignalering krockar med mansplaining

Mohamed Omar

Det är inte lätt att vara politiskt korrekt. Det fick Kanadas premiärminister Justin Trudeau erfara vid en frågestund på MacEwan University i Edmonton. En ung kvinna (jag kan göra mig skyldig till felköning nu…) ställde en fråga och använde ordet ”mankind”, alltså mänskligheten.

Trudeau ville vara en duktig pojke och rättade den unga kvinnan. Man (en) borde säga ”peoplekind” i stället för ”mankind”, menade han. Det blir mer inkluderande så.

Det han gjorde var helt rätt enligt pk-ismen: det ”patriarkala” språket måste ändras, så att våra tankar kan ändras och underminera och slutligen störta patriarkatet. Men Trudeau gjorde samtidigt fel då han som vit, medelålders man avbröt och rättade en ung kvinna. Mansplaining!

Läs mer

Vilket är det viktigaste som hänt i Sverige det senaste kvartsseklet?

Lennart Bengtsson

När man någon gång i en avlägsen framtid, eller kanske inte så avlägsen framtid, kommer att behandla de första decennierna av det 21 århundradet, vad är det då man kommer att få läsa i historieböckerna? Vad kommer en framtida generations Dick Harrisson ta upp som det viktigaste och mest intressanta?

Det skulle förvåna mig mycket om det inte skulle vara Sveriges utomordentligt snabba omvandling från en homogen nationalstat till en global enklav där den ursprungliga befolkningen blivit en kulturell och befolkningsmässig minoritet. Detta är säkert en oundviklig förändring som följer av den globala befolkningsutvecklingen och av en önskan hos världsbefolkningen att hellre leva i ett till synes väl fungerande samhälle som det svenska i början av det 21 århundradet än i sina ursprungsländer.

Jag vill helst inte jämföra med det öde som drabbade Amerikas urbefolkning inför den europeiska anstormningen eftersom den svenska och europeiska urbefolkningen har en överlägsen kultur och teknologi jämfört med huvuddelen av dagens invandrare. Snarare karaktäriseras Sverige och Europa då av en svaghet, osäkerhet och eftergivenhet gentemot den vitalitet och tilltagsenhet som normalt karaktäriserar en grupp människor som valt att migrera och de följder som detta får och kommer att få.

Läs mer

Den nettoskattebetalande medelklassen kan inte göra sig hörd

Patrik Engellau

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Läs mer

En föreslagen grundlagsförändring

Patrik Engellau

Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.

Läs mer

Vilka är de? Varifrån kom de?

Anders Leion

Vilka är de? Varifrån kom de? De är:

· Outbildade
· Obildade
· Oerfarna
· Okunniga
· Rädda och högdragna

Hur skulle sådana människor kunna klara livet i ett modernt samhälle? De borde väl marginaliseras och slås ut från de flesta arbetsmarknader och samhällsområden? Nej, så är det inte. Det finns ett enkelt, beprövat sätt att klara sig: Avgränsa sig mot andra, bilda en sekt, monopolisera området för sin verksamhet och maktutövning. Det enda som räknas i sekten är dess egna spelregler och erfarenheter.

Beskrivningen ovan är en beskrivning av våra rikspolitiker och de dominerande massmedias representanter. Att de är outbildade, obildade, oerfarna och okunniga är lätt att konstatera.

Outbildade: allt färre har högre utbildning av något värde. Det finns ingen Erlander, Myrdal, Wigforss, Sandler eller Koch. (Dock finns Magdalena Andersson.)

Oerfarna: Har man bara erfarenhet av politik är man och förblir man oerfaren. Det enda man känner till är en beslutsapparat som fungerar illa och har dåligt rykte. Långt in på nittonhundratalet hade däremot en riksdagsman oftast en lång yrkeserfarenhet från områden utanför politiken. Också journalister hade ofta erfarenheter från andra områden innan de blev tidningsmän.

Läs mer

Gästskribent Zhengyang Wu: Vad är folk utan kultur II

Detta är den andra delen av Zhengyang Wus inlägg ”Vad är folk utan kultur”. Den första delen publicerades igår den 25 februari 2018.

För att belysa den i min mening svåraste bristen i den västerländska kulturen måste jag introducera ett kinesiskt begrepp: Jun Zi (君子). Jun Zi betyder, i brist på en bättre översättning, en föredömlig människa. Det finns inte en explicit definition av Jun Zi, men vissa av dess egenskaper är tydliga: En Jun Zi är i första hand inte en hjälte, ännu mindre är han – traditionellt är Jun Zi en man men kan idag lika gärna vara en kvinna; jag fortsätter att använda ”han” för att förenkla skrivningen – gudomlig. Han är främst en vanlig människa med sina mänskliga brister och svagheter. Men han strävar ständigt efter att vara så hederlig som möjligt, minst så som omständigheterna tillåter. Han är i egenskap av vanlig människa, så kunnig, vis, pålitlig och stabil som han förmår att vara. Han är vis och därför kan han tänka längre än känslorna når, han är pålitlig och därför vänder han inte kappan efter vinden, och han är stabil och därför anpassar han sig inte till moraliteterna som är härskande för stunden i samhället. Därför kan han uppfattas som gammalmodig och efterbliven. Jun Zi är också empatisk, därför är han inte dumsnäll: han står på de drabbades sida, och han ser till att offren får sin upprättelse om han hade befogenhet att göra det.

Läs mer

Kriminologi med hjälp av herr Google

Patrik Engellau

Polis Peter Springare har varit ute i blåsväder. Vid ett föredrag i Göteborg, som rapporterats av TV4, där Springare talade om gruppvåldtäkter, sa han att gruppvåldtäkterna ”är ett hyfsat nytt fenomen som eskalerat de sista 12 – 15 åren”. Han sa också att den påstådda ökningen hängde ihop med invandringen: ”det är ett kulturellt fenomen”.

Då tog det hus i helsike. TV4 intervjuade Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, som kritiserade Springare sönder och samman: ”alla statstjänstemän… måste ha ett bättre omdöme, de måste framför allt hålla sig till vår regeringsform och den värdegrund som regeringsformen ger uttryck för; de här uttalandena gör ju inte det, de är i det närmaste rasistiska… man måste vara saklig och korrekt, här framförs påståenden som är grundlösa”.

Och vad är sant? Här lämnas man som vanligt i sticket av kriminologer och myndigheter som inte offentliggör den information de sitter på. Brottsförebyggande rådet presenterade en rapport om gruppvåldtäkter år 2000. Det verkar vara allt från staten. Rapporten handlar om gruppvåldtäkter – våldtäkter utförda av två eller fler personer – under 1990-talet. Det var 30 – 60 fall om året. 58 procent av gärningsmännen var svenskar, varav en fjärdedel hade invandrarbakgrund. Antalet fall visar en rejält sjunkande tendens under perioden.

Läs mer

Varför slår ni oss inte?

Jan-Olof Sandgren

Jobbade en gång på ett högstadium i Göteborg. Bland annat minns jag en tanig 14-åring, som var mycket begåvad men använde all sin intelligens, kreativitet och fantasi till att håna och förödmjuka sina lärare.

En gång, efter en lektion – där han tillsammans med några (mindre intelligenta) kompisar, systematiskt saboterat min undervisning i 40 minuter – ställer han frågan:

”Varför slår du oss inte?”

Det lät nästan som en anklagelse. Jag medger att jag tyckte idén lät lockande, men skolaga förbjöds i Sverige redan för 60 år sen och jag skulle nog få svårt att förklara det för rektorn. Kanske även föräldrarna skulle ställa till problem, så jag ryckte på axlarna. Han verkade förstå problemet, men tillade:

”När jag bodde i Iran och gick i skola där, då fick jag massor av stryk.” —- ”Det var mycket bättre.”

Jag tänker på episoden när jag ser löpsedlar om invandrargäng som bränner sina förorter och trakasserar räddningstjänsten. Vi tror att de vill ha fritidsgårdar, men i själva verket skriker de anklagande: VARFÖR SLÅR NI OSS INTE!

Läs mer

Gästskribent Zhengyang Wu: Vad är folk utan kultur I

Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min tidigare krönika Jag valde fel land varit så uppskattad, trots att jag framförde hård kritik mot svenskars historielöshet.

Men jag har kvar en känsla av att det finns ännu mer grundläggande problem än historielösheten, eftersom jag ändå inte kan förklara till exempel varför Fredrik Reinfeldt som har orsakat så mycket skada för Sverige inte behöver skämmas, ännu mindre stå till svars och krävas ansvar. Han hade till och med mage att fråga ”har julgranen brunnit” till sina väljare som var oroliga för utvecklingen.

Hur kan det svenska folket svälja en sådan förolämpning från en sådan svikare? Hur kan svenskar tolerera att makteliten missköter landet på det grövsta vis och kommer med upprepade lögner? Till skillnad från kineser har svenskar trots allt många demokratiska möjligheter att säga stopp. Men vad har gjort svenskarna så passiva att de hellre spelar blinda och döva och låter allting fortgå än att anstränga sig för att se till att deras barn och barnbarn får samma (om inte ännu bättre) möjlighet till ett tryggt och pålitligt samhälle som de själva har växt upp i?

Läs mer

Ny podd! Det välfärdsindustriella komplexet

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 21/2) pratar jag med Patrik Engellau om det så kallade ”välfärdsindustriella komplexet”. Vi tar avstamp i den före detta armégeneralen Dwight D. Eisenhowers kända avskedstal år 1961 efter sina presidentperioder. I sitt tal varnade han det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

På samma sätt, menar Engellau, växer det välfärdsindustriella komplexet i Sverige och skaffar sig allt mer inflytande. Det är ett komplex som består av myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket, kommunernas socialförvaltningar, delar av utbildningsväsendet med mera.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Det vore konstigt om detta inte skulle ha någon påverkan på vår kultur och mentalitet. Det är på komplexets grund som idén om den humanitära stormakten vilar.

Läs mer

Upphöjda principer mot praktiska problem

Patrik Engellau

Vill du höra ett exempel på en privilegierad tillvaro? Det är när man i ungdomen konfronteras med svåra filosofiska överväganden och ändå kan strunta i dem eftersom man vet att de bara är hypotetiska och inte existerar utanför seminarierummet på universitetet. Studenterna får exempelvis resonera kring det kända spårvagnsproblemet:

En herrelös spårvagn skenar fram mot fem personer som befinner sig på spårvägsrälsen och som inte kan ta sig därifrån. De kommer att dödas av spårvagnen om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem personer genom att lägga om en växel så att spårvagnen styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du lägger om växeln. Vad gör du?

Efter ett tag är seminariet slut och studenterna kan, i bästa fall mer teoretiskt skolade, återvända till det riktiga livet. Deras privilegium är att de aldrig behöver fatta några svåra existentiella problem på riktigt. Detta, påstår jag, har varit Sveriges normaltillstånd sedan andra världskriget slut. Men nu anar jag ångestfullt att det kan komma andra tider.

Läs mer

Gästskribent Svante Brandänge: Är Koranens budskap fredligt?

Muslimer framhåller ofta Koranens vers 2:190 (översättare MKB, se nedan) som exempel på den heliga skriftens fredliga karaktär: ”Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”. Vår andre översättare KVZ var nog inte muslim och i hans version från 1917 heter det (2:186): ”Striden för Guds sak mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande”. KVZ skriver ofta ”strida” i stället för ”kämpa”.

Är versen 2:190 representativ för Koranen? Är skriften uttalat defensiv? Nja, först får man konstatera att versen 2:190 troligen är den enda i sitt slag. Det är otypiskt för Koranen att ta upp en viktig sak bara en enda gång. Man kan jämföra med att skriften ungefär 440 gånger talar om att de otrogna kommer att straffas, ofta i helvetet. Man kan anta att om Koranen hade innehållit ytterligare någon vers med samma eller liknande föreskrift (en ”systervers”), hade nog även den citerats av muslimer. Det finns flera indicier på att versen 2:190 saknar en systervers i Koranen:

Imamen Kashif Virk i Stockholm skrev 2017-08-28 en artikel med titeln ”Islam tillåter endast strid i självförsvar.” Virk citerade versen 2:190 men nämnde ingen systervers.

Läs mer

Kan vi jämföra dagens migration till Sverige med den tidigare svenska migrationen till USA?

Lennart Bengtsson

1910 uppgick den svenskfödda befolkningen I USA till 665 000 innevånare. Därtill kom 700 000 andra generationens svenska invandrare. Som jämförelse hade Sverige 1910 en befolkning på 5,6 miljoner vilket innebar att drygt 10 procent av alla svenskfödda vid denna tid bodde i USA. Chicago, till exempel, hade fler svenskfödda innevånare än Göteborg och var således Sveriges andra stad i folkmängd.

Orsaken till den jättelika amerikautvandringen var inte krig och förföljelse i hemlandet utan helt enkelt en följd av fattigdom, en dominant och delvis förtryckande överhet samt bristande framtidsmöjligheter för människorna, främst från de lägre samhällsklasserna. De var vad man nu kallar ekonomiska migranter. Under lång tid rådde det officiell tystnad om denna väldiga utvandring och före 1950 nämndes det knappast något i skola eller media även om nästan alla hade ”amerikasläktingar”. Det var något som det officiella Sverige kanske skämdes för och inte tyckte vara värt att nämnas.

Läs mer

Vad som kan hända i områden där staten tappat kontrollen

Patrik Engellau

Det här med att staten och dess våldsapparat, i första hand polisen, i hög grad förlorat kontrollen över delar, små delar visserligen, av det svenska territoriet är en helt ny grej för Sverige. Vi har ingen aning om hur det kommer att utvecklas. Osäkerheten är desto större som något liknande knappast inträffat i de andra länder som vi brukar jämföra oss med. Bråken i Nordirland och i Baskien hade, tror jag i alla fall, helt annan karaktär eftersom statens motståndare i de fallen var politiska rörelser snarare än rent kriminella. Till exempel hade den engelska staten i fallet Nordirland någon att förhandla och komma till en uppgörelse med vilket knappast är för handen i Hallunda.

Motsättningen, som den uppfattas idag, står mellan å ena sidan ”kriminella ligor” och ”gängbrottslighet” och ”klaner” i no go-zonerna och å den andra den statliga våldsapparaten. Statsministern har sagt att kampen mot denna brottslighet är politikens prio ett eller kanske två, Jimmie Åkesson har förklarat ”krig” mot brottsligheten och vill skicka in militär i utanförskapsområdena, justitieminister Morgan Johansson säger att det inte behövs militär eftersom polisen har alla resurser som behövs. Den svenska staten står alltså, verkar det, redo för en uppgörelse i syfte att rensa upp och återupprätta statlig kontroll över hela Sverige.

Läs mer

Teveserien Stranger Things och vår tids stora oro

Mohamed Omar

Netflix teveserie Stranger Things har nu avslutat sin andra säsong. Nio timmarna av veritabel överdos av åttiotalsnostalgi – mer åttiotal än åttiotalet – men ger ändå mersmak. Det ska komma en tredje säsong, då tittarna, som följt huvudpersonernas utveckling från barn till nervösa högstadieungdomar som dansar tryckare på skolbalen, vill veta hur det ska gå för dem.

Den första säsongen av teveserien började sändas i juli 2016 och blev direkt både en succé och ett fenomen, uttrycket par excellence för vår tids våg av åttiotalsnostalgi. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp).

Pojkarna bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana. Där gör det något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet på den tiden var förstås Dungeons & Dragons. Det finns en scen i Steven Spielbergs film E.T. från 1982 där man får se Elliot och hans vänner sitta i en källare och spela D&D.

Läs mer

Är det så farligt med lite ”fake news”?

Jan-Olof Sandgren

Vore det lika enkelt att påvisa fake news som att avgöra om det finns spår av nötter i en brylépudding, vore problemet löst. Man kunde bara införa en ”Sannings-certifiering” i stil med Rättvisemärkning eller Trygg E-handel. Den som driver en nyhetssajt (och vill behålla allmänhetens förtroende) får mot rimlig ersättning och efter vederbörlig kontroll, använda en symbol som garanterar att man inte ljuger.

Alla förstår att det inte fungerar. Ändå är det ungefär så makthavare genom tiderna har försökt lösa problemet.

Mohammed förde en livslång kamp mot fake news. I hans hemstad Mecka fanns många gudar, kulter och beläten som vem som helst kunde dyrka. De flesta (kanske alla) var naturligtvis bluff, men inbringade inkomster till staden. Affärsmännen var nöjda och pilgrimerna var nöjda. Men Mohammed var inte nöjd. Han ville att bara sanningen skulle få dyrkas, och för att inte riskera några misstag hämtade han sin information direkt från Gud. Därför kan muslimer över hela världen känna sig trygga i att deras religion är certifierad. Allt finns dokumenterat i Koranen. Islams kamp mot felaktiga nyheter pågår förresten fortfarande, och visar inga tecken på att avta.

Läs mer

Varför organisationer behöver anställa fler ju fler de anställer

Patrik Engellau

En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Läs mer

Proletära danser, del 2: Lindy Hop

Anders Leion

Charles Lindbergh flög 1927 över Atlanten, vilket enligt allmänt förekommande uppgifter skulle ha gett den då nya dansen Lindy Hop dess namn. I Swing it magistern! sjunger Alice Babs helst swing. Filmen kom upp på biograferna i slutet på 1940. I Sten Stensson kommer till stan dansar Nils Poppe 1945 Jitter-bug, som dansen då kallades, på Nalen i Stockholm. Många gjorde som han. I början på sextiotalet var dansen, liksom det mesta av andra pardanser, i stort sett borta.

Men dansen föddes i Harlem. Den föregicks av andra danser, som bidragit med olika element. En sådan dans var Charleston. En annan var Jig Walk, (som i klippet är en sekvens från Lindy Hop). Ett tredje inslag i dansen är enskilda jazzsteg.

Det finns fler swingdanser. Själv har jag bara prövat på Boogie-Woogie, men lagt av. Den är så lik Lindy Hop att det går som när jag läser latin och italienska samtidigt, jag blandar ihop dem.

Läs mer

Populisten Caesar

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 20/2) sitter jag, Antikalifen, med mina kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om teveserien Rome. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y!

HBO:s teveserie Rome var världens dyraste att producera – före Game of Thrones. Det blev två säsonger, den första sändes i 2005 och den andra 2007. Serien tar sin början i år 52 f.Kr. när Julius Caesar befinner sig med sina legioner i Gallien. Sedan korsar han Rubicon, tågar in i den eviga staden och utropar sig till diktator på livstid. Han är älskad av sina legioner. Två av seriens huvudpersoner, Lucius Vorenus och Titus Pullo, är soldater.

Läs mer

Proletära danser, del 1: tangon

Anders Leion

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Läs mer

Är västerlandet en förtryckare?

Patrik Engellau

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Läs mer

Vi måste prata om ansvar

Ilan Sadé

Härom veckan gick Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson ut med att vi måste prata om invandringens nettokostnader. Ironikern i mig ville genast utbrista: ”Jaså, verkligen?! Är du nu riktigt säker på detta, Svantesson?”

Den mer genuina delen av mig blev i stället provocerad. Varför komma med ett så nattståndet inlägg nu? Svantesson, det där hade du ju kunnat kläcka ur dig för tio-femton år sedan, eller åtminstone under förra mandatperioden. Eller, just det, då var ni ju fullt upptagna med att driva landet mot migrationskrisens brant och ge dem av era egna som vågade yppa någonting om volymer och kostnader gruppstryk. Såhär skrev samma Elisabeth Svantesson i november 2014 – alltså efter Reinfeldts avgång och regeringsskiftet – tillsammans med några kollegor från alliansen (motion 2014/15:2645):

Läs mer

Tyckonomen är tillbaka

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrissey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

Läs mer

Att sprida budskap

Patrik Engellau

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.

Läs mer

Gästskribent Mark Brolin: Det är hög tid att låta fjällen falla gällande det smygradikala EU-projektet

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Läs mer

Det är jag som är mångkulturell

Jan-Olof Sandgren

En dam från Värmland följer mig på Facebook. Ibland skriver hon och tycker det är tragiskt att jag blivit så invandrarfientlig. Hon berättar att hon lärt känna många asylsökande, ofta ungdomar i 17-årsåldern och det har varit fantastiska människor. Hade jag bara träffat de här underbara killarna, är hon säker på att jag skulle ändra uppfattning.

För sådär tjugo år sen bodde jag i Göteborgs city, ett stenkast från Avenyn. De flesta av mina vänner var etniska svenskar, några kom från Latinamerika och en från Afrika. Vi gillade god mat, brasiliansk musik, Hammarkullekarnevalen och Göteborgs Filmfestival. Klart att vi inte hade något emot mångkultur.

Av olika skäl flyttade jag till en invandrartät förort. För att ha råd med min stora lägenhet hyrde jag ut rum till utomeuropeiska studenter. Totalt har jag delat bostad med ett 20-tal unga män från ett dussin länder. De har representerat samtliga världsreligioner och ett brett spektrum av politiska uppfattningar, många helt utan erfarenhet av västvärlden. Så gott som alla har blivit mina vänner.

Läs mer

Obama och svart makt-rörelsen

Mohamed Omar

Ett tretton år gammalt foto har kommit fram som visar en leende Obama tillsammans med Farrakhan, en framstående ledare inom svart makt-rörelsen. Han leder organisationen Nation of Islam som i sin ideologi förenar läran om svart överhöghet med rasism mot vita och pseudoislamiskt mumbo jumbo. De vita är ”djävlar”.

Fotot på Obama och Farrakhan publicerades för första gången den 20 januari i år av The Trice Edney News Wire. Men det är alltså taget 2005, då Obama var nyvald senator i Illinois. Hur kommer det sig att det blir känt först nu? Anledningen är att fotografen Askia Muhammad gömde undan det för att inte skada Obamas kommande presidentvalskampanj. Muhammad, som tidigare arbetat som journalist vid Nation of Islams tidning The Final Call, agerade efter instruktioner från Congressional Black Caucus, den grupp som arrangerat mötet.

Fotot skulle förmodligen ha påverkat Obamas chans att bli president. ”It absolutely would have made a difference”, menar fotografen Muhammad.

Läs mer