Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Fallet beskrivs i radioprogrammet Kropp & Själ (23/1 2018)  som bekymrat rapporterar om just arbetsmiljöproblem vid Gröndals vårdcentral.

Bakgrunden anges vara att antalet sjukskrivna i Sverige ”ökat kraftigt” de senaste åren, framför allt när det gäller stressrelaterade diagnoser såsom utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010. Försäkringskassan har därför börjat ifrågasätta sjukskrivningarna. Kassan kräver fördjupad analys och mer sjukdomsbevis från läkarna för att godkänna läkarnas rekommendationer om sjukskrivning.

Detta skapar begripligt nog arbetsmiljöproblem för läkarna. Å ena sidan har läkarna ”en patient som gråter” och vill bli sjukskriven, å andra sidan har de Försäkringskassan som kräver mer övertygande bevis för att sjukdom faktiskt föreligger.

Det är naturligt att läkarna tar parti för patienterna. För det första är patienten en individ av kött och blod som uppenbarligen har någon sorts problem med livet och som det är lätt att känna sympati för. Försäkringskassan, å andra sidan, är en byråkratisk koloss som inte inspirerar några varma mänskliga känslor hos någon. För det andra är det jobbigt med gråtande patienter i undersökningsrummet så läkaren vill helst bli av med dem vilket enklast sker genom att Försäkringskassan beviljar sjukskrivningen.

Nu kommer det en patient som har ”svårt att sova” och vill bli sjukskriven. Sedan kommer det en patient som får ”ångest av att gå till jobbet”. En tredje har ”koncentrationsproblem”. Vad ska läkaren göra? Om det handlat om ett benbrott så hade hon kunnat skicka en röntgenbild till Försäkringskassan, men sömnproblem går inte att objektivt och vetenskapligt fastställa på vårdcentralen. Lik förbaskat kräver Försäkringskassan stödbevisning. Läkarna blir pressade, villrådiga och arga. Det är det som är arbetsmiljöproblemet.

I själva verket lider hela upplägget av ett konstruktionsfel. I radioprogrammet ställs frågan vem det är som ska avgöra om sjukdom föreligger, om det är läkaren eller Försäkringskassan. Men i verkligheten är det ju ingen av dessa som fäller avgörandet när det gäller
stressrelaterade sjukdomar, utan patienten själv. Patienten säger att han inte kan sova ordentligt. Vad ska läkaren göra? Ifrågasätta sömnproblemen? Ifrågasätta om sömnproblemen verkligen omöjliggör för patienten att arbeta? Ifrågasätta om vederbörande ska ha betalt av skattebetalarna även om han är så trött att han inte anser sig kunna gå till jobbet?

I fall som dessa har läkaren inte mycket hjälp av sin utbildning. Vi står inte inför medicinska problem, utan moraliska. Förr hade den barske provinsialläkaren sagt att ”du får väl bita ihop och gå till jobbet i alla fall, kom inte hit och besvära mig”. Men idag är läkaren ingen auktoritet med rätt att göra sådana bedömningar. I stället får hon gräva djupare i definitionerna av olika diagnoser för att se hur Försäkringskassan ska kunna bevekas. Läkarna vid Gröndals vårdcentral hade bildat en studiegrupp just i detta ärende.

Här ser man hur välfärdssystemet undergräver sig själv. Det skapades för ett folk som skämdes för att ”ligga det allmänna till last” och aldrig skulle komma på idén att be om betalt för sömnsvårigheter. Men det välfärdsindustriella komplexet vill öka sin omsättning och sin makt och uppmuntrar därför mänsklig svaghet som kräver nya omsorgs- och bidragsinsatser. Med förvånad tacksamhet tar folket emot de nya erbjudanden som komplexet ställer till förfogande och sedan accelereras processen genom ankomsten av migranter i vars kultur de aldrig funnits några hämningar mot att ligga det allmänna till last.
Hur kan man vara förvånad?