SvT, SR, DN och SvD ska med statens hjälp identifiera och motverka ”fake news”. Man vill ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll i valet”, enligt ett pressmeddelande från statliga Vinnova som delfinansierar projektet. Det kan synas lovvärt, men är inte så oproblematiskt som det kan verka.

Media ger ofta sken av att detta är en ny företeelse. Men så kallad ”fake news” är inget nytt. Redan för 2000 år sedan spreds falska nyheter. Jesus hade dött och tre dagar senare var graven tom. Han är uppstånden från de döda, sa lärjungarna. Den tomma graven var en gåta som makthavare ville bortförklara och spred den falska nyheten att lärjungarna hade stulit kroppen.

Under historiens många krig, och inte minst under kalla kriget, har det spridits desinformation – fake news. Inget nytt under solen.

Idag har ”fake news” fått en diffus betydelse, allt ifrån medvetet fabricerade nyheter i Makedonien för att driva trafik till en website för att tjäna pengar, till sakfel och lögner, eller saker som inte gillas, se BBC radioprogram ”History of Fake News” (19/1 2018)

Denna amorfa betydelse är ett problem när man ska försöka stoppa fake news. Vad försöker man egentligen stoppa? Fel åsikter? SD? Kritik av islam?

Vidare ska staten inte blanda sig in i att försöka fastställa ”sanningar”. Det är vad hel- och halvdiktaturer gör. Det är ytterligare en anledning till att starkt ifrågasätta ovanstående initiativ.

Sedan måste man fråga sig vad man ska göra med fake news, som exempelvis Obamas medvetna lögner om det kostsamma och misslyckade Obamacare? Eller Löfvens lögner om alla högutbildade migranter som kommer till Sverige och som kommer att rädda välfärden. Är detta fake news, och ska det i så fall bestraffas efteråt?

Vidare påminner gänget (SvT med flera) om FNs råd om mänskliga rättigheter. Snacka om bockar till trädgårdsmästare. Trovärdigheten är liten från början. Om de verkligen var intresserade av ”sanning” skulle de börja med att be om ursäkt för alla halvsanningar och felaktigheter de själva producerat. De borde granska varandra istället för att skapa en elitklubb med statligt stöd. Hur ska man kunna lita på dem som behandlat nationalekonomen Tino Sanandaji som ett skämt, medan man upphöjt skämtaren Henrik Schyffert till ett orakel och tagit honom på största allvar?

I det postmoderna Sverige (väst) blir det näst intill tragikomiskt att de som förnekar ”sanningar” ska försöka fastställa desamma. Om allt är relativt, hur ska man kunna avgöra vad som är sant och verklighetsförankrat?

Därför riskerar kampen mot fake news att handla mer om åsikter och subjektiva bilder. Vänsterregeringen månar exempelvis mer om ”Sverigebilden”, och anser det olämpligt att verkliga problem i Sverige verbaliseras av exempelvis Katerina Janouch, se Aftonbladet ”Kritik mot Löfvens Janouch-uttalande” (18/1 2017).

Om man med fake news menar information som inte har koppling till verkligheten, så borde det ultimata testet vara ett så kallat tredje kön. De medier och makthavare som tar detta på allvar är diskvalificerade att försöka avgöra vad som är fake news. Denna postmoderna och absurda idé saknar verklighetsförankring.

Om man anser att folk kan välja kön, oavsett biologiska fakta, så måste väl folk också kunna få välja ålder och etnicitet. Och då kan man inte ifrågasätta ”barnen” från Afghanistan som i många fall bevisligen är 20, 30 och 40 år gamla.

Om media och staten tar tredje kön på allvar, kan jag konstatera två ting: Hur i allsinadagar ska dessa kunna motverka fake news? För det andra vill jag tillkännage att jag är en två meter lång kinesisk kvinna 20 år gammal. Det känns rätt för mig. Inte kan väl det vara fake news?