Det här med att skriva en krönika om dagen har nack- och fördelar. Nackdelen är att man måste upp och mjölka korna varje dag. Sidan står där som en råmande kossa. Det är visserligen jag själv som skaffat korna, det vill säga bestämt att skriva en text per dag, men på något perverst sätt gillar jag denna milda plåga. Den ger styrsel åt livet.

Fördelen är att jag måste lyssna noga och hålla ögonen öppna och hela tiden försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Annars har jag inget att skriva om. Samhället förändras hela tiden. Insikter som känns mogna idag var kanske inte ens påtänkta för ett år sedan. Intellektuella verktyg som tidigare var användbara – till exempel den gamla högervänsterskalan – känns idag alltmer trubbiga (fast jag vet att många fortfarande tycker den duger fint).

Sedan jag började den här bloggen för ungefär tre år sedan har jag, tycker jag själv, gjort en stor och två mindre upptäckter. Allt bygger på en annan betydligt äldre insikt, nämligen att vår epok kommer att kallas politikerväldet i framtidens historieböcker eftersom det för det mesta är den härskande klassen eller det härskande skiktet som får ge namn åt Sveriges tidevarv, till exempel vasatiden och det karolinska enväldet. Om Karl Marx hade kommit tillbaka och ställt samma fråga som för etthundrafemtio år sedan så hade han nog lite förvånat konstaterat att hans gamla dominerande kapitalistklass fått maka på sig till förmån för politikerna.

Min stora insikt under dessa tre år, om jag får säga det själv, är förekomsten av ett välfärdsindustriellt komplex eller, närmare bestämt, att politikerväldet härleder sin makt och återstående legitimitet ur kopplingen till ett välfärdsindustriellt komplex. Komplexet ger politikerväldet dess raison d´être. Komplexet tar hand om människor som det är synd om och politikerna hämtar pengarna för detta hos den nettoskattebetalande medelklassen. På det viset blir politikerna en humanitär stormakt medan komplexet flyttar fram positionerna. Under de senaste årtiondena har partnerskapet mellan politikerna och komplexet genererat en ideologi som kodifierar deras egenintressen och blivit landets dominerande ideologi, nämligen PK-ismen (enligt Marx kända diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi).

Min andra insikt under dessa tre år är att politikerväldet blivit alltmer enväldigt. Fortfarande för kanske trettio, fyrtio år sedan fanns starka intressen utanför staten och politiken som politikerna inte kunde strunta i. Det kanske främsta exemplet är den gamla kapitalistklassen som
sedermera muterade till ”arbetsgivarna” och därefter till ”näringslivet”. Min farbror Gunnar, som var chef för Volvo, berättade att när han ville något av staten så ”ringer jag till Sträng”, den dåvarande finansministern. Jag säger inte att det nödvändigtvis var en god ordning, men det var en annan ordning där politiken måste ta hänsyn till starka utomstående krafter. Andra sådana starka utomstående intressen var exempelvis de professionella kårerna, lärarna, läkarna, advokaterna och så vidare. På den tiden representerade partierna i allmänhet sådana externa intressen. Exempelvis hade bönderna ett tag ett eget parti, Bondeförbundet, som sedermera omvandlades till centerpartiet.

Numera är dessa band mellan de politiska partierna och det civila samhället i stort sett avklippta. Tidigare bestod högerpartiet exempelvis av överläkare, socialdemokraterna av arbetare och folkpartiet av lärare. Idag består partierna av politikerbroilers. Politikerna är inte längre beroende av utomstående intressen eftersom dessa intressen är så försvagade. Att Reinfeldt förklarade att det svenska näringslivet är ett ”särintresse” och därför inte värdigt att ha något särskilt inflytande på politiken är talande.

Min tredje insikt följer av den andra. I och med att de politiska partierna klipper banden med organisationer och intressen med rötter i det civila samhället och i näringslivet – och i och med att partierna blir allt mindre beroende av sina medlemmar eftersom staten tagit över försörjningsansvaret – så kommer politikens innehåll, alltså partiernas program och önskemål, inte längre att styras av svenska folket på det sätt vi varit vana vid. I stället börjar politiken alltmer styras av politiken, det vill säga av de ledande politikerna som totalt inte uppgår till mer än några tusen personer. Därför kan politikerna utan särskilt mycket samråd med medborgarna plötsligt lägga ned försvaret – ett annat ”särintresse” enligt Reinfeldt – och höja pensionsåldern.

Detta leder i sin tur till en uppluckring av skiljelinjerna mellan de olika partierna och till en homogenisering av deras program. Politikerna, som styr partierna och deras program, lever under samma ekonomiska och sociala villkor oavsett vilket parti de tillhör och – under det rimliga antagandet att det är människans livsvillkor som utövar huvudinflytandet på hennes tankevärld – så blir partiprogrammen alltmer lika varandra. Det enda partierna behöver respektera bortsett från sina egna existensvillkor är kraven från det välfärdsindustriella komplexet, ty utan komplexet vore politikerväldets legitimitet som bortblåst. Det är därför politikerväldet inte kan göra något annat än det de alltid gjort ty en större förändring, om än aldrig så angelägen för medborgarna, kan underminera dess existensberättigande. Det är därför de senaste årens prat om åtstramningar i migrationspolitiken stannat vid just prat. Det ska bli spännande att se om politikerna tänker göra något åt gängkriminalitet och no go-zoner. Om jag har rätt så kommer de, vid sidan av pratet, bara att vidta kosmetiska åtgärder. Jag hoppas att jag har fel.