David Brooks, som normalt skriver krönikor i New York Times (varav några kan återfinnas i Dagens Nyheter) är, enligt mina spridda stickprov i amerikanska tidningar, den kanske skarpaste samhällsdebattören i USA. Som en fascinerad insekt irrar han sökande och vetgirigt kring kvällslampan där kvällslampan betyder västerlandets nuvarande vånda och brist på självförståelse. ”Alla är överens om att samhället är i dåligt skick”, skriver han här, ”men precis vad är orsaken till det dåliga skicket?”

Brooks verkar ha ungefär samma grunduppfattning som andra liberaler och konservativa numera har om vad som ligger bakom västerlandets framgångar, en uppfattning som jag tror ursprungligen formulerades av de Tocqueville och som går ut på att de liberala, kapitalistiska och demokratiska institutionerna – äganderätt, fri marknad, folkval, författningsdomstol och sådant där som brukar närmare beskrivas i ländernas grundlagar – för att göra sitt välsignelsebringande jobb måste bygga på diffusare, förliberala mentala konstruktioner såsom värderingar, lojaliteter, solidaritet, i religionen grundade sociala skyldigheter och så vidare. Om vi kallar institutionerna för hårdvara så kan vi kalla värderingarna för mjukvara.

Min uppfattning är att västerlandet sedan de Tocqueville och fram till nyligen på det hela taget glömt bort det där med mjukvaran. Det tror jag eftersom jag i tio år har jobbat i en bransch som efter bästa förmåga försökt förvandla u-länder till utvecklade västländer, nämligen biståndsbranschen. Det är klart att man inom den branschen funderat en hel del över precis vad u-länderna behövde för att bli i-länder. Svaret blev alltid hårdvaran plus vägar och sjukhus. Om man i det sammanhanget hade börjat prata om mjukvaran, till exempel solidaritet, arbetsdisciplin och kärnfamiljens betydelse så hade man blivit avfärdad direkt som en relikt från hednamissionens tid.

Men sedan några år tillbaka, känns det som, har mjukvarans fundamentala betydelse börjat återupptäckas i takt med att västerlandets vånda och självtvivel förvärras. Som Brooks uttrycker det: ”Dagens viktigaste debatter handlar inte om politik. De handlar om vår samhällsordnings grundläggande värderingar”.

Nu ska jag jämföra Brooks uppfattning i två avgörande frågor (och jag hoppas jag förstått honom rätt) med min egen. Vi tror båda att felet i grunden är att västerlandet av något skäl slarvar med eller rentav negligerar mjukvaran.

Den första avgörande frågan är varför. Brooks menar att det beror på att samhället på olika sätt pumpar ut ett annat slags värderingar som är motsatsen till det som gjorde västerlandet framgångsrikt, typ egoism i stället för solidaritet, slösa i stället för spara, njuta i stället för arbeta. ”Om du under sextio år satsar på radikal individualism och hänsynslös meritokrati så kommer du till slut att få ett samhälle som är sönderdelat i sina minsta beståndsdelar och som saknar tillit”, säger han. ”Svårigheterna beror inte på något som ligger inbyggt i liberalismen [alltså hårdvaran; PEs anmärkning] utan på att vi struntat i den moraliska ordning och den vision av mänsklig värdighet som ligger inbäddad i själva liberalismen.”

Jag håller med om att mjukvaran fallit i vanhävd. Men det beror inte på att någon pumpat ut det ena eller det andra, utan på att de dygder varav mjukvaran består egentligen är svåra prövningar som människorna helst vill slippa. Att alltid slita, utstå och ta ansvar är inte nödvändigtvis behagligt. Det som har hänt under de senaste femtio åren är att välståndet drabbat oss och gjort det möjligt för oss att spänna av. Vi har helt enkelt skämt bort oss. Livet är inte längre en kamp, utan något att chilla med. Vi har målmedvetet slängt mjukvaran på sophögen och därför kan det inte gå på annat sätt än det går. Och som lök på laxen har vi gjort det till en huvuduppgift för staten att möjliggöra vidare upplösning av mjukvaran genom att uppmuntra folk att definiera sig som offer.

Den andra avgörande frågan är vad som kan göras åt saken. ”Ja”, säger Brooks, ”det råder ibland spänningar mellan å ena sidan liberalismen [dito] och å den andra tro, traditioner, familj och gemenskap… Men det är inte liberalismen som mördat dem. I detta nu finns folk som läker samhället [’community healers’] i stad och land som i sina liv förverkligar den liberala demokratiska visionen om det goda livet och är djupt förankrade i sina gemenskaper och lever dess ideal samtidigt som de söker andra gemenskaper och växer gemensamt med dem i frihet.”

Det betyder nog att räddningen blir att det pumpas åt andra hållet. Jag tycker att det låter rörande naivt vilket kanske bara beror på att jag saknar den barnatro på liberalismens krafter som Brooks tycks ha.

Själv tror jag att vi måste se fakta i ögonen och inse att vi är bortskämda. Till exempel förhåller vi oss till arbetslivet som till den klubb om vilken Groucho Marx förklarade ”Jag vägrar att gå med i en klubb som accepterar en sådan som jag som medlem”. Alldeles för många vägrar att acceptera det liv som står att få. De kräver att livet ska vara rikare än det är. Och om livet inte är rikare än det är så hävdar det att felet är någon annans och att denne någon annan i så fall ska betala för det som fattas i deras liv. Vem som helst kan fatta att ett samhälle där en sådan mentalitet griper omkring sig måste få problem.