En Facebookbekant skrev nyligen att kriget i Bosnien på 90-talet delvis bröt ut, därför att alla visste att det inte kunde hända. Jag vet inte så mycket om Bosnien, men känner igen inställningen från Sverige.

De flesta svenskar verka leva i föreställningen att Sverige är vaccinerat mot krig. Därför tror man inte vi behöver någon gränskontroll, eller ens någon försvarsmakt. Vi kan strunta i om grannländer betraktar oss som en säkerhetsrisk, eller om Nato hotar att ta sin hand ifrån oss. Vår fantasi kan liksom inte greppa tanken på en krigssituation i Sverige.

Därför vill jag bidra med en fantasiprodukt, som jag hoppas förblir en fantasi. Men kanske inte mer otänkbart än att det kunde bli krig i Bosnien 1992.

Året är 2020 och västvärlden går in i en lågkonjunktur. Sverige drabbas särskilt hårt, eftersom vi bundit upp oss för höga offentliga kostnader knutna till migration. Bostadsbubblan spricker, många tvingas sälja sina bostäder till underpris, skatteintäkterna minskar och Sveriges kreditvärdighet visar sig tyvärr inte så solid som vi hoppats. Staten tvingas sänka sina kostnader för socialbidrag till EU’s genomsnittsnivå.

Det utlöser en våg av upplopp i socialt utsatta förorter. Kriminaliteten får ett uppsving och söker sig i ökad utsträckning till stadskärnor och tidigare ”trygga” områden. Nazi-inspirerade medborgargarden börjar patrullera gator och torg under förevändning att skydda medborgarna.

Antinazister på vänsterkanten (som sedan 80-talet slagits mot nassarna) ger sig också ut på stan. Också under förevändning att skydda medborgarna. Regelrätta strider utkämpas.

Kriminella ligor ansluter sig till än den ena, än den andra sidan och tyngre vapen introduceras. Knytnävar ersätts av handgranater. Polisen tappar kontrollen, regeringen väljer att ta hjälp av militären. Samtidigt införs tillfälliga censurlagar och undantagstillstånd i rikets största städer. Under en presskonferens förklarar försvarsministern att militären är en fredsbevarande styrka, som med sin närvara ska skapa trygghet för medborgarna.

Men vänstern köper inte det argumentet. Istället menar man att Sverige infört militärdiktatur, och får medhåll från muslimska organisationer. Flera invandrarföreningar väljer däremot att stödja militären. Upploppen i förorterna får inslag av aggression mellan olika politiska falanger. Islamistiska grupper blandar sig i leken och lyckas genomföra ett spektakulärt terrordåd, med ett hundratal civila dödsoffer. Sverige blir löpsedelsstoff över hela världen.

Ryssland ser ett gyllene tillfälle att förverkliga en idé som tidigare ansetts för riskabel. I en blixtmanöver ockuperar man Gotland. Plötsligt har Ryssland strategisk kontroll över hela Östersjöregionen inklusive Baltikum. En mer ingående analys kan läsas här.

Ryssland försvarar sitt agerande med att broderlandet Sverige behöver hjälp. Till allas förvåning bekräftar regeringen den bilden. I ett tårfyllt TV-framträdande förklarar statsministern och hans kvinnliga ministerkollega att Sverige och Ryssland inlett ett samarbete i kampen mot terrorism, och att Ryssland tills vidare får hyra Fårö på norra Gotland. Dagen efter landsätts ryska trupper i
Stockholm, förstärkta av elitförband från Tjetjenienkriget. På några veckor skapas lag och ordning i huvudstaden. Kriminaliteten reduceras till noll. Folk kan åter röra sig tryggt på gatorna.

Den svenska opinionen är splittrad. När chocken lagt sig väljer många ”Sverigevänner” att trots allt se ryssarna som hjälpare i nöden. Andra förhåller sig mer avvaktande. En liten grupp aktivister klottrar slagord av typen: SVERIGE STÅ UPP! KASTA UT DE RYSKA OCKUPANTERNA! De sistnämnda utgör en brokig skara med rötter i såväl högernationalistiska som vänsterrevolutionära kretsar. Tillsammans kallar de sig AGEV (”Aktion Gustav Eriksson Vasa”). I allmänhetens ögon en handfull förvirrade idioter.

De baltiska staterna är nu helt instängda av ryssarna och blir allt mer desperata. Som medlemmar i Nato begär man att USA agerar. USA konstaterar att ryssarna behärskar Östersjöns luftrum och inte så lätt låter sig fördrivas med konventionella vapen.

Det man kan göra (utan att riskera ett regelrätt kärnvapenkrig) är att stödja någon motståndsrörelse i Sverige, till exempel med vapen, militär rådgivning och IT-kompetens. Man har lång erfarenhet från liknande operationer i Syrien och Afghanistan. Den amerikanska underrättelsetjänsten tar kontakt med AGEV.

Och det är nu som kriget börjar…

Men låt oss hoppas att det bara är en fantasi.