Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

Hela frågan är mycket mer komplicerad än man anar. Låt mig jämföra två händelser i Sveriges historia. Den ena genomfördes 1967 och innebar att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det gick som en dans, för min vän Samhällsingenjören hade förberett denna plötsliga omvälvning i åratal. Han hade tänkt på allt, vridit och vänt på alla problem, upptäckt svårigheter som ingen tänkt på. Framgången blev också total.

Den andra händelsen i Sveriges historia är migrationen. Där blev min vän Samhällsingenjören inte tillfrågad. Det ansågs inte, och anses fortfarande inte, nödvändigt. Det får gå som det går med migrationen.

Jag träffade min vän Samhällsingenjören häromdagen. Han berättade att han börjat fundera lite på det där med en hen-reform. Varför det? frågade jag. Har du fått ett uppdrag? Är du inte upprörd som alla andra?

Min hjärna fungerar inte så, sa Samhällsingenjören iskallt. Jag struntar i politiken, min grej är att se till att reformerna funkar som de ska. Jag skulle kunna organisera ett folkmord så att det gick så kvickt och lätt som möjligt och sedan skicka en konsultfaktura.

Det där var inte ens roligt, sa jag strängt. Samhällsingenjören log vänligt. Du har ingen aning om hur komplicerat det skulle vara med en hen-reform, sa han.

Det är väl bara att köra igång, sa jag. Han skrattade lite. Vem är de som ska ha rätten att kallas för hen? frågade han. Är det en rättighet eller en skyldighet? Jag sa att jag inte fattade frågan.

Om det är en rättighet att kallas hen, sa min vän, kanske för att hen-figurer kommer att kvoteras till olika jobb (”minst femtio procent i riksdagen ska bestå av hen-figurer) så kan ju inte vem som helst få kalla sig för hen. Då måste ett slags auktorisationsförfarande inledas. Det är egentligen inte konstigare än att man måste ha körkort för att köra bil. När medborgaren råkar ut för en hen måste medborgaren veta att det är äkta vara. Ska det förresten heta ett hen eller en hen? Det måste man veta innan man skriver lagtext. Ackusativ? Dativ? Pluralis? Samhällsingenjören tog sig för pannan inför de svårigheter som tornade upp sig.

Måste det vara så komplicerat? frågade jag. Kan det inte bara få vara en mänsklig rättighet? Nej, sa Samhällsingenjören, tänk dig själv om en hen-skeptiker träffar en hen-aktivist och aktivisten blir kränkt för att skeptikern kallat hen för honom. I så fall, om det är en rättighet att bli kallad hen så kanske skeptikern måste ges ett kännbart straff för brott mot mänskliga rättigheter jämförbart med brott mot lagen om hets mot folkgrupp. Förresten är det i Kanada redan förbjudet enligt lag C-16 att använda fel pronomen, till exempel ”han” om någon som vill vara ”hen”.

Äsch, sa jag, låt skeptikern betala sina böter, och så är saken över.

Samhällsingenjören trummade med fingrarna på pannan. Man såg att han tänkte. Vi ska väl inte låta rättsstaten rinna ut med badvattnet! sa han. Så här skulle man kunna göra. Om hen-värdigheten är en rättighet så att alla medborgare måste till- och omtala hen-aktivisterna på det korrekta sättet så kanske hen-aktivisterna måste vara skyldiga att ge sig till känna.

Hur skulle det gå till? undrade jag.

Nazisterna hade en ganska snygg liten gul stjärna som de år 1941 tvingade alla medlemmar av en viss identitet att sätta på kläderna.

Då blev jag chockerad och frågade hur han kunde jämställa Tredje Rikets judestjärnor med ett initiativ som gick ut på att lyfta fram en eftersatt identitet, nämligen hen-aktivisterna.

Jag sa ju att jag inte gör några politiska bedömningar, sa Samhällsingenjören. Jag försöker bara hantera det praktiska. Om man ska jobba med identiteter och rangordna dem på det ena eller det andra sättet blir man nog alltid en mer eller mindre frivillig lärjunge hos Hitler.