År 1453 erövrades Konstantinopel (och döptes om till Istanbul) av turkarna. Då var det ottomanska riket på väg mot sin största utbredning. Anatolien, dagens Turkiet, var erövrat från det bysantinska grekiska riket och Balkan var ockuperat. Åren 1529 och 1683 försökte turkarna att erövra Wien. Norra Afrika, Egypten och Arabien ockuperades.

Under 1800-talet hade Europas industrialisering lämnat det vetenskapsfientliga ottomanska riket på efterkälken. Turkiet kallades då för Europas sjuke man. I och med att Turkiet hamnade på den förlorande sidan efter det första världskriget försvann hela det ottomanska imperiet.

De reforminriktade, västorienterade så kallade Ungturkarna och president Ataturk beslöt att genomföra ett moderniseringsprogram i Turkiet. Till exempel förbjöds religiösa kläder. Det latinska alfabetet anammades. Armenier och greker som levt där innan turkarna kom tvingades bort.

Kurderna, som till stor del levde i bergen, blev kvar. De har sedan dess motsatt sig den kulturella och språkliga utplåning turkarna ville och fortfarande vill genomföra.

I dag, anser jag, har turkarna till stora delar återanammat en ny-gammal muslimsk ottomansk identitet. De lägger sig öppet i hur de så kallade turkiska gästarbetarna tycker och tänker i Europa. De finansierar turkiska exilföreningar och moskéer. De försöker nå inflytande bland sina etniska fränder i de före detta sovjetiska muslimska staterna.

Turkiet har alltså stora territoriella ambitioner. Turkiet är rikt och det är ett NATO-land. En gammal imperialistisk stat vars befolkning från barnsben får höra om det ärorika förflutna. Vad som än planeras i Ankara så kommer det att gå ut över grannländerna. Det vet kurderna, det vet bulgarerna och det vet syrierna och ryssarna förstås. Den turkiska strategin för ett ökat inflytande i stor-regionen är ett långsamt nedmalande av oppositionella inom landet och ideliga maktdemonstrationer mot grannländer. Alla stormakter men även saudierna och mullorna i Iran vet detta och vill nog hålla Turkiet inom dess gränser så gott det går.

Jag menar att kurderna kan vara en kraft att hålla emot de turkiska ambitionerna. Det tror jag att både amerikaner och ryssar också tycker. Men Turkiet är mäktigt och dess folk mycket revanschlystet. Vi får se hur fredsförhandlingarna går men nog tror jag att alla, som inte är turk-nationalister, begriper att Turkiet måste hållas stången. Att dra igång nya offensiver i Syrien visar visserligen på turkarnas makt men också på deras avsaknad av empati för kurderna som slagit så länge mot en så fruktansvärd motståndare som den Islamiska staten – som Turkiet spelat under täcket med. Alla världens folk bör för fredens skull säga stopp och belägg till Turkiets ottomanska drömmar!

Rebwar Hassan är ledamot i Stockholms läns landsting, före detta riksdagsledamot, utesluten ur miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen, idag politisk vilde.