Jag träffad nyligen den yppersta eliten av Sveriges gymnasieungdom. Det bestående intrycket är att de är rädda för konflikt.

Bakgrunden är att jag för länge sedan fick ett stipendium att studera ett år vid en av USAs finaste – finaste betyder här dyraste och mest prestigeladdade – internatskolor, dåmera bara för pojkar, numera även för flickor. Den amerikanska välgörenhetsstiftelse som betalade för stipendiet beslöt att permanenta gåvan så nu utdelas ett sådant stipendium varje år till svensk gymnasist.

Många söker, tacka sjutton för det, stipendiet är värt nästan en miljon kronor om man räknar in skolavgift och allt annat som ingår. Det här är en stor grej. Ansökningarna behandlas efter ett sinnrikt system varefter sex finalister återstår som träffar stipendiejuryn, där jag ingår. Så jag deltog i en halvtimmes samtal med vardera av dessa yppersta av svensk gymnasieungdom.

Allihop var naturligtvis enastående meriterade, hade A i alla ämnen från de mest högrankade gymnasierna i landet, spelade piano, var svensk mästare i fäktning, läste systrarna Brontë, var scoutchef, älskade körsång och så vidare, ofta alltihop på en gång. Klart man blev imponerad.

Men det kom fram, tyckte jag i alla fall, att de var rädda för konflikter. Det visade sig i detaljer i samtalen. Här kommer två exempel ur två intervjuer där jurymedlemmarna (J) talar med en kandidat som vi låtsas hette Clara i det ena fallet och Sigrid i det andra.

J: Tänk dig nu, Clara, att du får det här stipendiet. Då kommer du kanske att få delat rum med en annan tjej. Vad gör du om hon börjar använda din hårborste till exempel?

Clara: Det första är att jag inte får bli arg.

J: Varför det?

Clara: Nej, för då kan hon bli arg tillbaka och då kanske vi inte kan bo ihop.

J: Det förstår jag inte. Varför kan du bara inte visa ditt ogillande och sätta dig i respekt?

Clara: Nej, det går inte till på det viset att lösa konflikter.

J: Hur går det till då?

Clara: Det är viktigt att inte vara nedlåtande mot andra människor.
Så det andra fallet.

J: Säg någonting som du blir arg på i din skola.

Sigrid: Jag blir inte arg.

J: Inte på någonting?

Sigrid (eftertänksamt): När folk sluter sig i kotterier, det gillar inte jag. När vissa känner sig uteslutna. Jag tycker att man ska vara trevlig och öppna sig för alla.

J: Visst. Men om du ser att någon eller några mobbas i din skola, vad gör du då?

Sigrid: Då försöker jag visa gott föredöme genom att vara trevlig mot den som är mobbad.

J: Vore det inte effektivare att ryta åt mobbarna?

Sigrid: Jag tror aldrig att man ska behandla någon illa. Alla har samma värde.

Efteråt tänkte jag på den kända versen av J. O. Wallin:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara.

Om Sveriges mest framstående gymnasieelever har sådan motvilja mot konflikter så anar man hur mycket mer anrikad den motviljan måste vara högre upp i skolsystemet. Kanske förstår man därmed också varför skolan har så svårt att komma till rätta med oordning och stök.