Mot slutet av förra året började det komma reportage om slavhandel i Libyen. Det var svårt att av tidningsartiklar få reda på vad det handlade om eftersom skribenterna var så indignerade över hur världen hanterar svarta människor att fakta liksom inte fick plats.

Att folk faktiskt säljs på något som liknar slavmarknader förefaller ovedersägligt. CNN visade filmsnuttar som visserligen var otydliga men övertygade mig. Folk säljs.

Men redan där fick jag problem. Vem behöver slavar i Libyen (om nu slavarna inte skulle exporteras till Saudiarabien vilket verkar osannolikt)? Lokala jordbrukare, föreslås det i en artikel. Hm. Varför skulle en libysk bonde betala 400 dollar för en slav när han rimligtvis kan få hur många fria arbetare som helst som jobbar för samma svältlön som det kostar att hålla slaven vid liv? Dessutom är slavar, på goda grunder, starkt flyktbenägna. Det liksom ingår i systemet. Det måste finnas polis och rättsväsende och slaverilagar om de ska hållas kvar på arbetsplatsen. Det finns inte i Libyen. Jag fick inte ihop det.

Det hela blev ännu mer komplicerat när aktivistgrupper som Amnesty och Svenska kyrkan förklarade att allt är EUs fel. EU och möjligen även den italienska regeringen vill stoppa migrantflödet från Libyen (vilket är sant) och betalar därför den libyska regeringen – vad nu det är – för att förhindra migranter från att ge sig ut på Medelhavet. Det är dessa strandade migranter som säljs som slavar. Undertexten blev att vita, europeiska regimer ligger bakom slavhandeln med svarta.

Så hittade jag av en händelse en snart ett år gammal artikel i The Guardian (10/4 2017) som spred ett möjligt ljus. En 34-årig migrant från Senegal berättade att han varit på väg i flyktingsmugglarbuss från Niger in i södra Libyen. Plötsligt säger busschauffören att han inte tänker köra till Medelhavet. I stället forslar han sina passagerare till en parkeringsplats som visar sig funka som slavmarknad. Där säljs passagerarna.

34-åringen förs till ett hus av sin köpare där han fängslas och sätts att jobba. Jobbet är att 34-åringen ska kontakta sin familj i Senegal för att be om lösen på 600 dollar. Efter ett tag blir 34-åringen såld till en annan lösenutpressare som upptäckt att 34-åringen talar franska och engelska och därför kan bli ett stöd vid kontakterna med andra slavars anhöriga i exempelvis Västafrika.

Detta berättade 34-åringen för Livia Manante vid FNs International Organization for Migration, som träffade honom i Niger sedan han lyckats fly från sina slavägare. ”Flera andra migranter har bekräftat hans [34-åringens] historia”, säger Manante, ”och oberoende av varandra beskrivit en sorts slavmarknader och en sorts privata fängelser över hela Libyen.”

Man baxnar över vad marknadskrafterna kan åstadkomma. Flyktingsmugglare i sina bussar inser att de inte kommer att kunna tjäna pengar på migrantresor över havet. De utvecklar snart ett annat sätt att nyttiggöra migranterna. Migranterna är inte värdelösa bara för att det inte blir någon båtresa. I stället säljs de på en slavmarknad, som någon annan marknadskraft så lägligt inrättat, till ett antal start-ups i en blomstrande ny bransch för utpressningsentreprenörer som likaledes frammanats av marknadskrafterna.

Jag tycker för en gångs skull synd om EU. Här har Europa tagit emot långt fler migranter än de flesta mottagarländer klarar av. För att begränsa tillflödet känner sig EU tvunget att muta mindre nogräknade leverantörsländer som Turkiet och Libyen. Dessutom betalar EU stora pengar för att underlätta repatrieringen av migranter vars europaresor inte kunnat fullföljas. Men i stället för att hedras för sin finkänslighet och generositet får EU bära skulden för vad obegripligt giriga och hänsynslösa libyska företagare tar sig före.

Den libyska ”regeringen” ska vi inte tala om. Den låter sig mutas av EU men i stället för att hjälpa till med återförseln av migranterna så ser den mellan fingrarna med vad dess eget näringsliv hittar på för nya affärsidéer.