Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Vad jag har för åsikter tänker jag inte fördjupa mig i, men de är solitt anti-PK. Om jag är liberal, konservativ, vänster eller höger vet jag inte säkert, men jag är klart emot det politiskt korrekta och det postmodernistiska. Och för demokratin, således föreställningen att vi medborgare äger nationen och är politikernas uppdragsgivare och herrar.

Min oro är att politikerna inte ser demokratin och sin egen roll på det sättet. Liksom solkungen Ludvig XIV av Frankrike anser de i stället att ”staten, det är vi”. Leif Östling fick avgå som ordförande i Svenskt Näringsliv efter att han offentligt frågat vad han egentligen fick för sina skattepengar. Det som retade var inte frågan i sig, utan Östlings förmätenhet. Han trodde har var någon. Det är majestätsbrott.

Två grupper faller utanför det kaxiga påståendet ovan. För att beskriva måste jag påminna om laguppställningen i den pågående matchen om Sverige. På ena sidan står det regerande laget som består av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet plus deras klienter. På andra sidan står mitt gäng, som är den nettoskattebetalande oppositionen av medelklassare.

Det som stör analysen är förekomsten av ett antal medelklassare, i huvudsak unga kvinnor, som borde fatta att de tillhör oppositionen men ändå hejar på det regerande laget. Dessa är vad Lenin kallade ”nyttiga idioter”, således personer som inte fattar vad som är bra för dem själva och därför aningslöst hjälper sina motståndare. Här finns svenska fjortisar som älskar isbjörnar och ensamkommande flyktingbarn och därför går med i Greenpeace och Refugees Welcome och sedan blir antastade i skolan, dock ej av isbjörnar, nota bene. (OK, kanske fördomsfull observation, men inte så förskräckligt.)

Det finns också en stor grupp, de munkavlebelagda dissidenterna, som jobbar inom eller i närheten av det välfärdsindustriella komplexet men tycker som jag. Dem beklagar jag. De törs inte säga vad de tycker av rädsla för att förlora avancemangsmöjligheter, lugnet på arbetsplatsen och kanske till och med jobbet. Ibland är de till och med rädda för sina
egna fjortisdöttrar. De är många. De är viktiga. Om dessa vågade ta bladet från munnen skulle Sverige vända. De är ungefär som alla förnuftiga och rättänkande men tysta människor i Sovjetunionen eller DDR.

Min tes är alltså att de som förfäktar PK-idéer på det hela taget får sitt uppehälle av staten – utom då fjortisarna och Dagens Nyheter – medan de som opponerar får betala ur egen ficka samt med gratisarbete.

Typexempel är de statskontrollerade etermedia som är en sorts skattefinansierat propagandamaskineri. I andra ändan finns oppositionella bloggar som den här med sina patetiska Donera-knappar. Emellan dessa finns ett antal övriga mer eller mindre presstödda tidningar.

Ett annat exempel är miljö- och klimatfrågan, som domineras av statsfinansierade forskningsinstitut samt statsstödda aktivistgrupper vars alarmistiska budskap har fullt herravälde över den officiella diskursen i vårt land. Det finns vid sidan av dem ett hyggligt antal skeptiska miljö- och klimatforskare som vågar uttrycka sin åsikt för att de själva ofta är pensionerade, men de saknar pengar, tunga fora och slagkraft.

Jag säger detta om klimatet utan att ta ställning i sakfrågan. Jag vill bara peka på hur riggat systemet är till PK-isternas, i det här fallet klimatalarmisternas, fördel. Alarmisterna har organisation, statsanslag, forskningsinstitut och inte minst egen lön. Hela deras tillvaro är beroende av de åsikter de förfäktar. Om skeptikerna hade rätt i att det där med global uppvärmning inte är så mycket att oroa sig för så skulle det bli slut med forskningsanslagen, de intressanta jobben och de internationella konferenserna om att världen kan gå under på grund av att människan bränner fossiler.

Om det kom en klok bedömare från planeten Mars, som visste platt intet om jorden och dess klimat, så skulle bedömaren redan från början, när han insåg att alarmisterna, men inte skeptikerna, hade sina liv och framgångar insyltade i själva budskapet, troligen hävda att alarmisterna, men inte skeptikerna, nog var jäviga och därför i alla fall snäppet mindre trovärdiga.

Motsvarande gäller enligt min tes alla andra områden där PK-ister står i harnesk mot den nettoskattebetalande medelklassen. Skolan är ett annat område. På ena sidan står det välorganiserade system av statsförsörjda politiker och tjänstemän inom exempelvis Skolverket, de kommunala skolmyndigheterna, Riksdagens utbildningsutskott, lärarfacken, lärarna själva, Skolinspektionen, lärarhögskolorna. Här finns erfarenhet och ömsesidiga kontakter och framför allt det sammanhållande kitt som ligger i att alla inblandade vet att det egentligen handlar om deras egen lön och framtid. På den andra sidan står oorganiserade men bekymrade föräldrar som till skillnad från exempelvis rektorn inte får ha gemensamma möten i skolfrågor på betald arbetstid.

Det finns i Sverige ingen seriös, genomtänkt och välorganiserad medborgaropposition mot politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Tidigare fanns det svenska näringslivet som balanserande och återhållande kraft. Men se vad som hände med Leif Östling. Jag tjatar om den händelsen ty jag tror den har stor betydelse för svensk självförståelse. Medborgarna fick en åthutning av innebörd ”stick inte upp mot staten”.