I en nyutkommen biografi beskrivs hur Thomas Mann – en av Tysklands största kulturpersonligheter och mottagare av Nobels litteraturpris 1929 – flyr Nazityskland och hamnar i USA. Där bestämmer han sig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap men oroar sig strax över detta beslut. Ty i USA blir man inte medborgare hur som helst. För det krävs att man klarar ett prov som mäter kunskapen om amerikansk historiska, politik och geografi med mera. Manns oro var dock onödig. För honom gick det vägen. Han klarade provet.

Detta hände för 80 år sedan men fortfarande måste den som vill bli amerikansk medborgare meritera sig för detta genom att klara ett kunskapstest. Samma tänkande återfinns i många andra länder. Bland annat i våra grannländer Danmark och Tyskland.

Men inte hos oss. För svenskt medborgarskap räcker det att ha varit bosatt i Sverige minst fem år, ha fått permanent uppehållstillstånd, vara äldre än 18 och inte ha varit i klammeri med rättvisan. Samt kunna styrka sin identitet.

Inget om att kunna försörja sig eller att på egen han kunna ta sig fram i Sverige – besöka vårdinrättning, prata med myndighetspersoner etc – utan hjälp av tolk. Än mindre att känna till de osynliga koder som reglerar förhållandet mellan oss. Koder som vuxit fram under sekler och som gör umgänget hyggligt enkelt.

Utformningen av dagens regler förvånar då medborgarskap inte har med materiell bekvämlighet att göra. För att kunna ta del av de förmåner som välfärdsstaten erbjuder – utbildning, sjukvård, ekonomisk trygghet med mera räcker det nämligen med permanent uppehållstillstånd.

Medborgarskapets innebörd ligger på ett annat plan. Till rätten eller, om så vill, skyldigheten att delta i styrningen av landet. Bara svenska medborgare får rösta i riksdagsvalet och ställa upp som kandidat i dessa. Samma sak gäller för de som vill bli poliser eller yrkesmilitärer.

Då ter det sig obegripligt att det går an att bli svensk medborgare utan att i praktiken kunna delta i detta arbete. För det säger sig självt att en person som inte förstår det språk som används i folkstyret – svenska – och inte förstår något om maktutövningens historia, logik och funktion inte kan ta del av den svenska debatten och delta i det svenska samhällslivet. Än mindre bilda sig en välgrundad uppfattning om de olika förslag som folkstyret har att ta ställning till. Åtminstone inte på ett meningsfullt sätt.

Att det offentliga samtalet inte ser frånvaron av krav på medborgarskap som en omständighet värd att uppmärksamma är intressant. Är det av slapphet eller okunskap som politiker och debattörer inte förstår att demokrati kräver något av sina medborgare för att fungera? Beror det på att demokrati för oss enbart kommit att handla om statens skyldigheter: att garantera fria val, fri åsiktsbildning, försvara rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna med mera? Vad demokrati kräver av landets invånare är däremot något som vi undvikit att tala om.

En som tog denna fråga på allvar var John Kenneth Galbraith. Han var en av de mest framstående nationalekonomerna under 1900-talet: professor vid Harvard, verksam i den amerikanska administration och rådgivare åt presidenter som John F Kennedy och Lyndon B Johnson. I sin bok Min ekonomiska historia diskuterar han ingående demokratin. Betydelsen av en kunnig och utbildad befolkning för en fungerande demokrati betonas särskilt.

Utbildningens roll för demokratin känner igen från vår egen historia. Det parti som hårdast slogs för den allmänna rösträtten – Socialdemokraterna – förstod vikten av upplysta väljare. Arbetarna skulle bildas för att bättre kunna delta i det demokratiska arbetet. Och för det tillskapades en egen bildningsorganisation för arbetarna – ABF.

Hur kan det då vara att detta tankegods är som bortblåst när det gäller de som nu söker sig till Sverige. Förväntas de nya medborgarna inte delta i det demokratiska arbetet? Eller tros de förfoga över så breda och djupa kunskaper att deras förmågor på detta område inte behöver testas?

Eller är det kanske så illa att vi i den nya teknikens tidevarv glömt att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare? Att vi låtit idén om folkstyret reduceras till att en gång var fjärde år lägga en röstsedel i ett kuvert. Med en färdig lista på kandidater för säkerhets skull? I så fall är det allvarligt.

För alla som värnar demokratin borde det alltså vara en självklarhet att medborgarskapet uppgraderades. Idag är det bara partierna på högerkanten som visat frågan något intresse för denna fråga. Motioner från kristdemokrater och sverigedemokrater har behandlats i riksdagen. Men den analys det berörda utskottet åstadkom var intetsägande och kortfattad. För att avvisa motionärernas krav räckte det med några få rader, se här och här

På senare tid har också Moderaterna lämnat förslag på att det ska införas ökade krav på dem som söker svenskt medborgarskap. Men från de båda partier som gick i bräschen för demokratin och för införandet av allmän rösträtt – Socialdemokraterna och Liberalerna – är det alldeles tyst. Har de glömt bort vad de kämpade för 100 år sedan?

Anne-Marie Pålsson är fd riksdagsledamot (M) och docent i nationalekonomi Lunds Universitet samt mamma till pigdebatten och RUT och författare till boken Knapptryckarkompaniet.