Jag har åtminstone tre saker gemensamt med Lars Ohly, som nu lämnar Vänsterpartiet. Vi är födda samma vecka, ingen av oss är särskilt bra på att ragga kvinnor och vi har båda blivit besvikna på Vänsterpartiet.

Under det sena 1900-talet var det svårt att inte vara vänster. Vänstern var lite som Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Ren natur, frihet från kärnkraft, cykelbanor och ekologisk mat, glada barn i hemstickade vantar. Allt detta var vänster. Liksom kärlek, vänner från fattiga länder, shamanistisk regndans och österländsk mystik. Ett tag var även svensk folkmusik vänster. Jag minns band som Kebnekajse och Grus i Dojjan.

Gustav Vasa skrev en gång i ett brev till någon av sina kritiker, att ”korna var gladare” under hans styre än under dansktiden. Så var det i vänstern. Inget argument var för stort eller för litet. Om djuren kunnat rösta, hade de självklart varit kommunister.

Nu var det inte så många som röstade på VPK, SKP eller KAF och kanske var det lika bra. Det hade varit oerhört jobbigt att behöva genomföra revolutionen i praktiken, för att inte tala om det klasslösa samhället. Och handen på hjärtat, vem vill egentligen krossa kapitalismen? Den smutsiga politiken handlade ändå mest om struntsaker, medan vänstern hade en själ. Vi uttryckte den genom att träffas på festivaler och gunga i takt med musiken.

Vänstern var kanske inte bäst på realpolitik, men mästare på att snappa upp trender. De blev politikens kameleonter. När Björn Gillberg, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna satte den
svenska miljörörelsen i rullning, hade det inget med politisk vänster att göra. Men plötsligt var hela miljörörelsen socialistisk.

Feminismen, som sedan 1800-talet varit en borgerlig rörelse väl förankrad i de högre samhällsskikten, blev plötsligt vänster och ingenting annat. Man ifrågasatte om högerpolitiker ens hade rätt att använda ordet, (till exempel i denna artikel från 2012).

Samma sak med HBT-rörelsen. Homosexualitet före 1975 leder tankarna till borgerliga salonger, engelska internatskolor eller dekadenta miljöer i Berlin. Men plötsligt var HBTQ ett vänsterfenomen, och att gå i Pridetåget och vara motståndare till socialism skulle kännas lika avigt som att vara emot bögar.

Den protestantiska kyrkan har sedan Gustav Vasas dagar varit kristenhetens trygga fäste på jorden, Gud förbjude något annat. Men Gud är inte så allsmäktig som man tror. Kyrkan är på väg att bli en vänsterrörelse.

Vänstern efter Sovjetunionens fall liknar mer en kulturrörelse än en genomtänkt politisk plattform. De flesta kulturyttringar kan samsas under vänsterns breda hatt, så länge de tycker sig stå utanför etablissemanget och inte behäftas med ansvar. Det har lett till en del underligheter under 2000-talet, då vänstern ÄR det politiska etablissemanget och ibland, som när MP sågade regeringens nya flyktingpolitik, hamnade i opposition till sig själv.

Tillbaka till Lars Ohly. Trots våra politiska olikheter tycker jag han är värd en viss respekt. Han var trots allt den siste av vänsterledarna som uppriktigt verkade tro på vänsterpolitik. Därför vågade han långt in på 2000-talet kalla sig kommunist, trots att kommunisttrenden var överspelad och det nu var feministtrenden som gällde. Gudrun Schyman hade klargjort det redan tio år tidigare, så han borde ha läst på bättre.

Inte ens feministtrenden hanterade han särskilt bra. När han slutligen fastnade i #metoo-rörelsens garn vägrade han kalla sig förövare. Han erkände utan omsvep att han tafsat på en dam, och bad om ursäkt några gånger, men förnekade ihärdigt att det skulle vara ett brott.

Sådana personer kan man förstås inte ha inom vänstern. Eller för att citera en av hans företrädare, C H Hermansson: ”Någon jävla ordning får det vara i ett parti”.