Det finns en utbredd och lättbegriplig föreställning av innebörd att svenska politiker, eller i varje fall kvaliteten på deras beslut, skulle ha blivit sämre under de senaste årtiondena. Själv tror jag att det ligger till på det viset, men tro är tro och säger inte nödvändigtvis något säkert om sakförhållandena. Däremot så kan man nog på rent logiska grunder komma fram till att en försämring av politikens kvalitet varit att vänta under perioden.

Det typiska för det framgångsrika västerlandet, eller i varje fall ett av dess typiska drag, har varit att folk enat sig kring ett antal grundläggande värderingar och institutioner, till exempel att alla förväntas komma i tid till jobbet och att det ska vara val till riksdagen vart fjärde år och att partier som inte kommer upp till fyra procents röstandel inte får mandat i parlamentet. Poängen har varit själva enigheten. Enigheten har gjort att partier som förlorat valen fått bita ihop och tåla sig i stället för att övergå till gerillakrigföring. De har kunnat göra detta med relativt jämnmod eftersom de varit säkra på ett de nya intressen som kommit till makten inte avsett att på någon avgörande punkt kränka motståndarnas kärnintressen.

Bakom denna respektfullhet har legat maktbalans (plus, särskilt i Sveriges fall, en allmän motvilja mot konflikter). Arbetarklassen har fått låta bli att försöka krossa borgarklassen eftersom borgarklassen varit stark och vice versa. Maktbalansen har lett till att politiken stött och blött och kompromissat i stället för att varje intresse följt sina egna nycker när det någon gång eventuellt fått tillfälle. Förslaget om löntagarfonder var en sådan socialdemokratisk nyck som partiet gav upp när det svenska näringslivet satte ned foten. Maktbalansen tvingade verkligheten på politiken och satte stopp för de värsta dumheterna.

Under de senaste decennierna har maktbalansen i Sverige blivit upphävd. De politiska partierna representerade tidigare motstående intressen som var tillräckligt starka för att tvinga partierna till kompromisser. Men dagens politiska partier är en annan sorts djur. De representerar i stort sett bara de politiker som bemannar dem. Och eftersom alla politikers levnadssituation och därmed objektiva intressen är ungefär desamma blir det ingen skillnad på partierna. Tillsammans representerar de bara det nya maktcentrum som blivit dominerande, nämligen det egna politikerväldet.

Utanför politikerväldet står bara ett antal svaga ”särintressen” som politikerväldet inte behöver bry sig så mycket om. Den första framstående politiker som förbehållslöst gav uttryck för detta ganska nya förhållande var Fredrik Reinfeldt som avfärdade såväl försvaret som näringslivet som just ”särintressen”. Reinfeldt hade naturligtvis rätt. Gamla tiders starka borgar- och kapitalistklass, som socialdemokratiska politiker inte vågat utmana, hade faktiskt, genom politikerväldets uppstigande, reducerats till ett relativt maktlöst särintresse bland alla andra, villaägarna till exempel. Villaägare som företagsägare. Försvaret var ett annat. Andra tidigare betydelsefulla makthavare som förlorat i betydelse är exempelvis universitetslärarna och läkarkåren.

(Stefan Löfven kom efteråt, lite fjäskigt överslätande, och hävdade att näringslivet inte alls var något särintresse utan tvärtom ett ”allmänintresse”. Men det ändrade inte fakta. Reinfeldt hade rätt. Det visade sig inte minst i höstas när ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, fick sparken efter att ha ifrågasatt politikerväldets fögderi genom frågan vad han fick för sina skattepengar.)

Politikerväldet har med tiden skaffat sig näst intill absolut makt. Som Lord Acton framhöll så korrumperar absolut makt absolut. Det är den korruptionen, tror jag, som vi ser när vi anar att de politiska besluten försämrats. Partierna kan nu styra efter egna infall och nycker utan att riskera åthutningar av utomstående intressen, till exempel just näringslivet eller till och med LO. Det avgörande för besluten blir inte längre vad som passar viktiga medborgarintressen, utan det handlar om vad partierna råkar ha fått för sig.

Vad som helst kan hända och varför det händer är för det mesta dunkelt. Varför lät till exempel alliansregeringen miljöpartiet styra invandringspolitiken genom migrationsöverenskommelsen 2011? Det förelåg inga krav från medborgarna i den riktningen, utan det hade enbart med politikerväldets egna existensvillkor att göra. Regeringen ville knäcka ryggen på sverigedemokraterna.

Varför var det så viktigt att kväsa sverigedemokraterna? Det kan man bara spekulera om, men lite ledning får man om man studerar hur privata oligopol beter sig. Oligopol är monopol som delas mellan ett mycket litet antal företag (motsvarande sjuklöverpartierna). Det typiska är att oligopolföretag i en bransch ägnar sig åt exempelvis prisöverenskommelser – vilket naturligtvis är olagligt – för att maximera den gemensamma nyttan på kundernas bekostnad. Det är också typiskt att sådana karteller med vildsint kraft motarbetar konkurrenter som försöker ta sig in i branschen. EU-kommissionen ägnar avsevärd kraft åt att bekämpa sådana beteenden i privata oligopol. (Fast jag har inte tänkt igenom i vilken utsträckning den privata marknaden när det gäller straffbarhet kan anses jämförbar med politiken.)

Ja, det är nog sant att politiken blivit sämre. Det beror på att politikerna gemensamt fått så mycket makt att de inte behöver bry sig om så mycket annat än den egna kartellen.