I Gullivers resor beskrivs hur politiken i landet Lilliput rörde sig kring en huvudfråga, nämligen om kokta ägg ska öppnas från den toppiga eller den runda sidan. Frågan ansågs så fundamental att den givit upphov till inte mindre än sex uppslitande inbördeskrig.

Jag kom att tänka på det nyligen när landet skakades av en politisk strid inom och mellan partierna i den betydelsefulla frågan om ett väpnat angrepp på Sverige är ”osannolikt” eller om det möjligen ”inte kan uteslutas”. Distinktionen mellan dessa två uttryck, som alltså är så glasklar för de inblandade politikerna att de kan ta strid för sin favoritformulering, är för de flesta människor svår att utreda. Vilket är mest sannolikt, ett angrepp som är ”osannolikt” eller ett angrepp om ”inte kan uteslutas”? Politikerna lyckas strida om saker som är så obetydliga att de knappt upptäcks av medborgarna.

Att de strider om struntsaker beror troligen på att de står helt borttappade och aningslösa inför de riktiga problemen. Jag kunde nämna skolan som exempel på problemområden som inte åtgärdas eftersom politikerna inte har en susning om vad de borde göra och därför fortsätter med den sorts åtgärder – i huvudsak större anslag och mer centralstyrning – som de prövat i decennier utan några som helst positiva resultat. Men försämringarna i skolan har vi liksom vant oss vid. De har blivit ett normaltillstånd som man inte behöver debattera så mycket om.

Ett relativt nyupptäckt och därför nyförvirrat område är gängbrottsligheten. Problemen med no go-zoner och bilbränder och anfall på blåljusfordon har visserligen funnits länge, men de har sopats under mattan en gång i halvåret av rikspolischefen som trosvisst förklarat sig ha koll på läget och goda förhoppningar att det hela inom kort ska vara ur världen. Alla utom paranoiker som jag har låtit sig nöjas med de lugnande beskeden och tagit ytterligare en kaka till kaffet.

Varför ser ni inget, varför gör ni inget? har jag i andanom frågat politikerna men inte kommit fram till något annat än att de är så vana vid att strunta i sina uppgifter att detta blivit liksom en livsstil. Men så häromdagen kom jag på att det kanske är värre än så, de kanske har insett att en kamp mot gängbrottsligheten sannolikt skulle urarta till krig där det dog både poliser och kriminella vilket – alltså att det dog kriminella – skulle uppröra PK-isterna till den grad att polisen sannolikt skulle tvingas sticka svansen mellan benen och kommendera eld upphör. 

Men plötsligt har oron över brottsligheten förvandlats från en morbid sysselsättning för aparta paranoiker till dagens av offentligheten mest erkända fråga. Hur det gick till vet jag inte. Troligen är det bråket om migrationen mellan regeringspartierna som degenererat till öppna gräl där Isabella Lövin förklarat att det här med gängbrottslighet inte är så farligt. Det blev för mycket för andra partier som tänkt gå till val på ordning och reda samt trygghet. Tappen åkte ur tunnan och det forsade fram åsikter som varit otänkbara för bara några veckor sedan.

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson föreslog i riksdagens partiledardebatt att militär skulle sättas in mot gängbrottsligheten. Man förstod inte varför det inte skulle räcka med polis. Vet Åkesson något som jag inte vet? Kan det vara så att han bedömer att polisen måste förstärkas med militär för att Sverige ska kunna vinna det här kriget som vi inte brytt oss om under åtskilliga år?

Sedan kommer nästa märkvärdighet. Statsministern blir efter partiledardebatten tillfrågad om sin syn på Åkessons förslag och tar då inte tillfället i akt att förklara att förslaget är fascistiskt. I stället visar han sig öppen för möjligheten att använda trupp i betongen, visserligen inte som ”första åtgärd”, men kanske, underförstått, som andra, till exempel om polisen inte klarar biffen.

Om möjligt ännu besynnerligare blev det när justitie- och inrikesminister Johansson offentligt tar avstånd från chefens uppfattning och förklarar att statsministern nog inte menade vad han sa. ”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet”, sa han enligt Metro den 18 januari. Varför har han inte stävjat våldet då?

Det hela är mycket yrvaket. Regeringen har uppenbarligen inte tänkt igenom och snackat ihop sig. Det är inte bara bråk mellan miljöpartiet och socialdemokraterna, dessutom tar en socialdemokratisk minister offentligt regeringschefen i upptuktelse. Hela havet verkar storma där våra ledare befinner sig.

Så vad ska hända nu? Anden är sluppen ur flaskan. Gängbrottsligheten är ett erkänt problem. Ska polis nu sättas in mot kriminaliteten? Ska militären vara med på ett hörn?

Min gissning är att det inte blir något annat än prat. Så är det ju på alla andra områden, till exempel skolan. Så är det ju även inom migrationspolitiken som i flera års tid påstås gradvis ha stramats åt medan det i verkligheten inte skett någonting (annat än möjligtvis att praxis när det gäller försörjningen av anhöriga kanske blivit något mindre generös).

Jag försöker inte vara ironisk och klatschigt överdriven. Det här är faktiskt vad jag tror. Jag tror inte att politikerna kommer att göra någonting åt kriminaliteten. De kommer att låta den vara och då kommer den att bli värre. Men de kommer att prata om allt möjligt viktigt som de gör. Detta är förfärligt.