Ibland säger jag att i valet mellan att leva av eget arbete eller av andras, allt annat lika, så väljer de flesta att leva av andras. Då är det alltid någon som blir upprörd och anklagar mig för att ha en nedlåtande människosyn. Skulle människor inte föredra att arbeta för brödfödan framför att leva på bidrag?

Inte jag i alla fall, säger jag. Mitt problem är att det kommunala försörjningsstödet inte är tillräckligt vasst. Om jag kunde få 75 000 kronor i månaden börjar försörjningsstödet bli konkurrenskraftigt. Då skulle jag nog kunna dra mig ned till soc och resonera om ett transferupplägg vad gällde ansvaret för min försörjning.

Överklasser har i alla tider levt av andras pengar. Jordägare har tjänat jordränta, kapitalister har levt på olika slags vinster och deras barn, som ärvt en förmögenhet har, om man ska tro engelska skildringar från den victorianska eran, investerat i statsobligationer. Hur många gånger har man inte läst om unga människor som klarat sig bra i livet för att de ärvt årsräntor på 20 000 pund. En del ärvde aktier och skötte sina affärer genom att ”klippa kuponger”, det vill säga klippa loss utdelningsbevis från aktiebrev och växla mot reda pengar hos företaget eller lämplig bank.

Även i Sverige har vi en överklass, nämligen politikerväldet, som definitivt och med avsevärd framgång lärt sig att leva av andras arbete. Låt mig flika in en observation om vad skillnaden mellan att leva av andras och eget arbete i detta fall egentligen betyder. Tidigare, men allt mindre efter år 1965, var de politiska partierna beroende av sina medlemmar som betalade medlemsavgifter, skänkte gåvor och deltog i olika insamlingar. Var och en som har någon liten erfarenhet av vad det innebär att tigga ihop pengar från folk som har frihet att när som helst välja att inte betala vet att detta är mycket arbete. Man ska vara medveten om att det är skillnad på att betala till ett parti och betala till sin elleverantör. Det som inte betalar elräkningen riskerar att strömmen stängs av. Men den som inte betalar medlemsavgiften kan fritt rösta på sitt favoritparti i alla fall.

På 1960-talet började politikerväldet konsolideras. Man kan förstå att partierna ville övergå från att låta sig försörjas av medlemmarna till att försörjas av staten (och politikerväldets djupaste innebörd är förstås att politikerna kontrollerar staten). Statsfinansiering har avsevärda fördelar för partierna. Partierna fick tidigare skicka upprepade fjäskiga påminnelser när medlemmar inte betalade, medan staten hämtar skattemedlen med tvångsmakt om det behövs. Dessutom är staten en pålitlig och regelstyrd betalare. Den följer sitt regelverk till punkt och pricka och är därför enkel att ha att göra med för bidragsmottagare. Vidare, kanske viktigast av allt, är att staten till skillnad från privatpersoner och företag, inte bryr sig så mycket om politikens innehåll. Partigängarna blir mer oberoende av vad folk tycker när staten betalar.

År 1965 infördes statligt partistöd, år 1969 kommunalt partistöd. År 1985 infördes partistöd för kvinnoförbund och 1994 stöd för internationell verksamhet (vilket jag misstänker betyder bidrag för intressanta resor). Dessutom finns en hel drös andra slags bidrag till exempel för kurser och ungdomsföreningar – för att inte tala om själva lönen till de valda ombuden (det är inte självklart att dessa ska försörjas av skattebetalarna, i varje fall tål saken att diskuteras).

Nu ska jag bara tala om ett av bidragen, nämligen det statliga partistödet, och jämföra med partiernas intäkter av pengar från medlemmar. Om jag då kommer fram till att det råder en hårresande diskrepans mellan det statliga partistödet och medlemmarnas bidrag, vilket jag avser att göra, så ska man veta att det i verkligheten är långt värre eftersom jag inte forskat i hur mycket pengar partierna får från andra offentliga källor.

Man behöver inte göra noggranna undersökningar för att upptäcka vad det senaste halvseklets förändringar har fått för effekter på partiernas beteende. Det räcker med att ta ett stickprov i verkligheten. För ett par år sedan, när jag, i egenskap av ständig optimist, trodde att jag skulle kunna påverka politiken genom att bli medlem och påverka inifrån, så gick jag med i Moderaterna. Jag fick ett välkomstbrev adresserat till Johan Engellau. Jag råkar heta Johan Patrik Engellau men eftersom mina vänner kallar mig Patrik så tyckte jag att det vore trevligt om även Moderaterna gjorde det. Men det gick inte att ändra. Jag försökte flera gånger. Till slut kom det fram att Moderaterna hämtade personinformation hos folkbokföringen och den var som den var. Till saken hör att folkbokföringen själv, exempelvis representerad av Skatteverket, inte har så stora problem med det där. Moderaterna bryr sig mindre om mig än vad Skatteverket gör. Se där en potentiellt hotfull kundkontakt som partiet slipper när staten betalar.

Det statliga partistödet utgår nu i proportion till antalet riksdagsmandat med en bit över en miljon kronor per mandat och år. Moderaterna har 84 mandat och fick därför mer än 84 miljoner kronor i statligt partistöd. För Vänsterpartiet var siffrorna 21 respektive 21.

Moderatpartiets samlade intäkter, alla kategorier, var enligt årsredovisningen 2015 151 miljoner kronor . Medlemsavgifter och gåvor uppgick till 9 miljoner kronor. För Vänsterpartiet var motsvarande siffor 40 miljoner kronor respektive 2 miljoner kronor.

Medlemmarna står alltså för fem procent av intäkterna.

Det här är en styggelse och borde ändras (liksom så mycket annat). Jag tror inte en sekund att partierna skulle gå i bräschen för en reform. Om det statliga partistödet (men inte de andra offentliga bidragen) försvann så skulle Moderaterna vara tvungna att handjaga in nästan tio gånger så mycket pengar från privatpersoner och företag som de lyckas med idag för att inte tappa intäkter.

I det perspektivet anar man hur fördelaktigt det är att leva av andras pengar om det går.