Om det uppstår ett mässlingsutbrott på ett sjukhus i Göteborg så inleds en intensiv smittspårning. Dör fiskarna i en å så letar man efter orsaken, samma om bilarna rostar onormalt. I vårt samhälle finns det inbyggt att när problem uppstår så letar men efter förklaringar och så småningom lösningar.

När det gäller mångkulturens avigsidor så verkar dessa mekanismer vara satta ur spel, allt sopas under mattan. Polisen avstår från att ge signalement. Ingen förklarar vad som egentligen ligger bakom gängskjutningar, bilbränder, stenkastning, ”slagsmål mellan olika grupper” och annat liknande. När det gäller gängskjutningarna så handlar det sannolikt mycket om revirstrider på marknaden för narkotika. Normalt borde samhällets resurser sättas in på att kartlägga detta inklusive vilka kopplingar som finns mot försörjningsvägar och kunder. Vanliga ursprungsländer/regioner för narkotika som används i Sverige är Marocko, Latinamerika, Afghanistan och Östafrika. På köparsidan handlar det inte bara om samhällets bottenskikt utan om framgångsrika människor inom bland annat kultur, media och finans.

Men mörkläggning råder och är ganska effektiv. Det skulle inte fungera om inte dominerande samhällsintressen uppmuntrar eller accepterar denna mörkläggning. Att det ser ut som det gör tror jag beror på att två starka grupper i samhället, med diametralt olika syn på välfärdssamhället, märkligt nog strävar åt samma håll.

Den ena gruppen är de som verkar för överstatlighet, globalisering och mångkultur och som därmed på sikt vill avskaffa den nationella välfärdsstaten. Den andra gruppen är de som lever på och/eller är ideologiskt för vår nationella välfärdsstat. Det som skiljer dessa grupper åt är tidsperspektivet. De som vill avskaffa välfärdsstaten har ett mycket långt perspektiv. De som står upp för välfärdsstaten tänker mera kortsiktigt och nonchalerar de långsiktiga riskerna.

Vilka ingår då i dessa grupper? De som aktivt verkar för globalisering och avskaffande av nationalstaten är inte så många men de finns inom delar av näringslivets toppskikt samt inom delar av moderaterna och centern. Bland dem som värnar om välfärdsstaten finns alltifrån de ideologiskt övertygade som röstar på de rödgröna till folk inom Alliansen och inom SD. En skiljelinje går mellan dem som ser välfärdsstaten som ett försäkringssystem och de som bara vill ha mera socialism.

De som styr utvecklingen i Sverige är dock olika ekonomiska och politiska intressen som inte vill bryta nuvarande trend. Det innebär mer av detsamma, mera invandring och mera klienter för offentlig sektor etc.

I denna kategori ingår det inom DGS välkända komplexet som är kommersiellt beroende av staten som advokater, tidningar med presstöd, assistansbolag, utbildnings- och vårdföretag, tolkservice, byggbranschen etc. Maktintressena finns på ledningsnivå inom offentlig sektors många organ, främst bland politiskt tillsatta chefer. Till dem som rent egoistiskt är för den utveckling vi upplever idag finns också en del anställda i offentlig sektor, främst sådana vars verksamhet är politiskt betingad, exempelvis hela genussvängen, 180 professorer i pedagogik, delar av socialtjänsten och så vidare. Samtidigt finns det säkert många anställda inom offentlig sektor som är hjärtligt trötta på det som händer – det börjar fresta på rejält inom skola och akutvård.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen av denna analys att två oförenliga intressen genom sitt agerande i samma riktning bäddar för en fortsatt utveckling åt fel håll. De med makt och pengar är inte mycket att hoppas på, de lär inte ändra sig. Det är de som endast har en tillgång i det här sammanhanget, rösträtten vart fjärde år, som måste väckas.

Sten Lindgren har varit chef för Näringspolitiska avdelningen på Mekanförbundet, avdelningschef på Teknikföretagen, VD för EAN Sweden (GS1 idag) (streckkoderna i butikerna) samt VD för en lien organisation inom bilindustrin som tog fram gemensamma standarder för elektronisk kommunikation av affärsdata inom industrin.