Den 15 januari hade Financial Times en huvudledare med rubriken ”Att hålla det sista hoppet från den arabiska våren vid liv”, se ”Keeping the Arab spring’s last hope alive” 

Ledaren handlade om Tunisien och var precis så generös och vänligt förstående mot u-länder, som inte kan sköta sina ekonomier, som det fortfarande välmående västerlandet brukar vara. ”Tunisien är den enda arabiska staten som har bevarat de demokratiska framsteg som gjordes efter revolterna år 2011”, säger Financial Times. Men sedan några veckor pågår alltmer vildsinta folkliga anfall mot den tunisiska regeringen som inte verkar ha bestämt sig för om den ska sätta hårt mot hårt. Kanske börjar den snart skjuta sina medborgare. ”Risken att Tunisien avviker från sin hittills demokratiska väg är uppenbar”, fortsätter tidningen.

Vad handlar det om? Jag vet inget om just Tunisien annat än vad jag kan hitta i tidningarna, men jag vet hur det brukar vara i u-länder. Det typiska är att staten i huvudsak är en sorts försörjningsinrättning. Det kan handla om att staten anställer en massa tjänstemän som egentligen gör obetydlig nytta eller ingen alls (annat är just för de försörjda tjänstemännen själva, som drar stor nytta av staten). Det kan handla om att staten subventionerar varor som utnyttjas av stora väljargrupper, till exempel livsmedel och olja (se Hugo Chaves i Venezuela, som gjorde ett stort politiskt nummer av detta och blev vederbörligen älskad av folket medan statens ekonomi gick i kras).

Så tycks det vara även i Tunisien. “Det kommer att bli nödvändigt med en bättre styrning av den offentliga sektorns lönebetalningar, vilket tillhör de högsta i världen och utgör hälften av statens utgifter”, skrev Internationella Valutafonden i höstas på sitt som alltid så hänsynsfulla sätt, läs uttalandet här. I klarspråk betyder detta att den tunisiska staten måste sparka folk eller sänka lönerna.

Det är troligen det den tunisiska regeringen gjort. Dessutom tycks den ha skurit ned på en del subventioner. Reuters rapporterar att landet skakas av våldsamma protester i tjugo städer som gradvis ökat sedan ”regeringen höjt priset på stapelvaror” samt en del skatter för att försöka hantera ett växande underskott i statsbudgeten, se ”Protests hit Tunisia for third night as PM warns of clampdown” (Reuters 10/1 2018)

Förstår du hur illa det går i ett land där staten bara är en stor försörjningsinrättning och det inte finns någon marknadsekonomi att tala om? Kraven på olika slags stöd från staten ökar hela tiden av människor som anser sig orättvist behandlade. Staten hotas oavbrutet av ekonomiska kriser när den försöker tillgodose alla önskemål.

Jag hade en gång, på ett amerikanskt universitet, en klarsynt ekonomiprofessor från Chile. Han hette Ratinoff och förklarade att det som kallas för politik och i ett land som Sverige handlar om att göra bygga vägar och sjukhus och göra reformer i Latinamerika bara handlar om att administrera kriser, den ena efter den andra. Det tog mig ett antal års arbete i u-länder för att förstå vad han menade, men nu har jag lärt mig. Jag känner igen det i Tunisien.

In på spelplanen träder nu det välsinnade väst med sina hjälpsamma institutioner såsom Sida och Internationella Valutafonden. De förstår den tunisiska regeringens problem men insisterar samtidigt på att saneringsåtgärder måste till om Tunisien ska ha en chans att utvecklas på riktigt. Så Valutafonden gör en deal med den tunisiska regeringen. Regeringen gör åtstramningarna och får, som kompensation, ett lån på nästan tre miljarder dollar att användas exempelvis för ”utvecklingen av små och medelstora företag” under en fyraårsperiod.

Det är ohygglig mycket pengar och motsvarar 1,8 procent av Tunisiens BNP under vart och ett av dessa år. Det är som om Sverige fått låna nästan två försvarsbudgetar om året. ”Lån” förresten, det är nog ingen som räknar med att Tunisien ska betala tillbaka. För övrigt får Tunisien bistånd från ett stort antal andra källor än Valutafonden.

Financial Times tycker att det snälla västerlandet, som gillar demokrati, ska öppna plånböckerna lite till för att den tunisiska regeringen ska kunna blidka våldsmobben och inte behöva ta till metoder som demokratier ogillar: ”Om Europa och Amerika anser att Tunisien är ett särskilt fall… bör de skicka mer stöd”.

Jag har två synpunkter på hanteringen.

För det första påminner det om ungdomar i förorten som bränner bilar för att få en fritidsgård. Om de tunisiska våldsmobbarna lär sig att det räcker med kravaller för att väst ska skicka mer pengar så kommer det aldrig att ta slut.

För det andra kommer de där nästan tre miljarderna som ska gå till utvecklingen av Tunisiens näringsliv inte att göra det. Det är ungefär som Arbetsförmedlingens starta eget-bidrag. Är det någon som tror att tunisierna och Valutafonden har någon särskild kompetens att förvandla skattemedel till riktiga företag som överglänser den som Arbetsförmedlingen besitter?

Håller då inte även den svenska offentliga förvaltningen inklusive de bidrag den delar ut att bli mer lik en motsvarande tunisisk försörjningsinrättning än den dynamiska, utvecklingsfrämjande framstegsmotor som vi ibland föreställer oss att den svenska staten är? Jag tror det.