Det är bara vi svenskar som tittar på Kalle Anka på julafton. Men Kalle Anka som serie kanske är större i Italien än i Sverige. Där kallas han Paperino, ”den lilla ankan”, och Kajsa Anka kallas Paperina, den ”den lilla ankinnan”.
Jag har ett Kalle Anka-seriealbum hemma som innehåller ett äventyr tecknat av den italienske mästaren Marco Rota. Han förmodligen mest känd för serien Mitt liv i ett äggskal, som skildrar Kalles Ankas liv från kläckning en och framåt.
Albumet i fråga heter Kalle Anka och Orientens mystik och kom ut 1987. Det innehåller ett äventyr från 1982 som på italienska heter Paperino e la notte del saraceno, på svenska Kalle Anka och saracenernas natt.
Det är varken ett märkvärdigt eller sällsynt album. Det som gör att jag tänker på det är att det handlar om hur saracener, det vill säga muslimer, gör räder på den italienska kusten. Det sägs inte explicit, men det är underförstått, att saracenerna förutom gods också tog slavar. Och på bilden på äventyrets första sida ser man hur en saracen rusar iväg med en blond, europeisk kvinna på axeln och en penningpåse i handen.
Knattarna sitter och läser i en historiebok:
”… och under medeltiden härjade de saracenska piraterna på Medelhavet! De skövlade och brände under sina plundringståg och spred skräck hos den sydeuropeiska befolkningen!”
”Usch, såna tider!” utbrister en av Knattarna.
”Ja, då var det tuffa tag både till lands och sjöss!” instämmer en annan.
Man kan lära sig saker av att läsa serier. Det här är ju ett stycke europeisk historia som få pratar om idag. I skolan får barnen höra att slaveriet var hemskt. Då tänker man framför allt på de svarta slavarna på bomullsplantagerna i Amerika.
Men hur ofta berättar lärarna om de européer som blev slavar hos muslimerna? De saracenska piraterna, den tidens jihadister, tog sig år 1627 ända upp till Island för att ta slavar. Ni kan förstå vilken chock och trauma det var för islänningarna när deras kvinnor rövades bort av män som kom från ingenstans, svingade kroksablar och skrek Allahu akbar.
Detta slaveri fortsatte ändå in på 1800-talet. Jihadpiraterna kapade skepp och gjorde räder mot framför allt sydeuropeiska kuster. Vissa områden blev helt avfolkade, då man av fruktan för saracenerna, som i Provence i sydöstra Frankrike, flyttade upp i bergen.
Hela Sicilien erövrades på 800-talet och blev en bas för jihadflottor. Även delar av det italienska fastlandet togs av jihadkrigarna, staden Taranto föll 840 och Bari 847. Bari hölls av jihadkrigarna i 25 år. De upprättade en islamisk stat och byggde en moské.
Till och med Rom utsattes för en jihadräd! Det var den 28 augusti år 846 då jihadkrigare från Sicilien seglade upp längs Tibern för att plundra och slakta i Rom under flera dagar innan de kunde fördrivas. Kyrkor vandaliserades. Påven Leo IV flydde. Vem i Europa minns denna attack idag? I vilka skolor får man lära sig detta?
Europeiska kvinnor, som den där blondinen saracenen i Kalle Anka-albumet rövat bort, var omtyckta som sexslavinnor. Koranen är tydlig med att sexslavinnorna tillhör husbonden och att han får utnyttja dem som han vill. Det är därför inte det minsta konstigt att terrorgruppen Islamiska staten, som ju upprättade en stat efter profeten Muhammeds modell i Syrien och Irak, skulle tillåta detta bruk. ”Usch, såna tider!” suckar knattarna.
Så här låter det i Zetterstéens översättning av Koranen från 1917:
Lyckliga äro de rättrogna,
Som äro ödmjuka i sina böner
Och som vända sig bort från fåfängligt tal,
Som erlägga allmosan
Och som akta sin lem
För andra än sina hustrur eller de slavinnor, över vilka de råda… (23:1-6)
I boken The Myth of the Andalusian Paradise (2016) slår den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera slår hål på myten om Andalusien, det islamiska Spanien, som en mångkulturell idyll. Det var snarare ett slavsamhälle där kristna levde under förnedrande förhållanden. Spanien blev efter den islamiska erövringen blev ett centrum för handel med sexslavar. Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men även små pojkar.
Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavinnor, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.
Profeten Muhammed köpte en gång en arabisk slav till priset av två svarta slavar. De svarta var alltså värda mindre. Muhammed hade flera svarta slavar som han utnyttjade som bl.a. bärare. Han kallade svarta människor ”russinhuvuden”. Muhammed själv däremot beskrivs i källorna som en man med ljus hy. I en text talas det om att profeten hade ”ett vitt, vackert ansikte”. Han var alltså en vit man som ägde svarta slavar!
I en annan berättelse om profeten Muhammed frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka Jadd att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.
I Liverpool i Storbritannien öppnade år 2007 ett museum med namnet ”International Slavery Museum”. Men den enda typ av slaveri som visas upp är den transatlantiska slavhandeln. Inget nämns om den betydligt större islamiska slavhandeln. Inte heller, trots att det är ett brittisk museum, nämns alla de vita, britter som blev tagna som slavar av muslimer. Det förekom ju till och med slavjagande jihadattacker mot de engelska kusterna. Syftet med museet tycks istället vara att förstärka känslan av ”vit skuld”, inte att berätta hela historien om slaveriet. Enligt hemsidan verkar museet också för utbildning om rasism, underförstått de vitas rasism.
Det finns en internationell dag till minne av det amerikanska slaveriet och dess avskaffande. Man har valt dagen för slavupproret i San Domingo i Haiti den 23 augusti 1791. Men det finns ingen dag för att minnas européerna som var slavar hos muslimer i Afrika.
Den 9 oktober 2015 proklamerade Feministiskt Initiativ att man ville göra dagen till en ”nationell minnesdag till minnet av offren för den transatlantiska slavhandeln”.
Det var nämligen den 9 oktober 1847 som Sverige avskaffade slaveriet på kolonin Saint Barthélemy i Västindien. Varför man bara ska minnas den transatlantiska slavhandeln och inte den arabiska och afrikanska framgår inte. FI publicerar även en affisch med Victoria Kawesa, då ”antirasistisk talesperson” i partiet, och texten:
”Glöm inte Sveriges roll i slavhandeln!”
Svenskarnas roll i slavhandeln var dock i högre grad som slavar än som slavhandlare. Om det kan man till exempel läsa i tidskriften Forskning & Framsteg den 8 april 2015: ”Här såldes svenska sjömän som slavar”. Svenskar som fångats av muslimska sjörövare, den tidens jihadister, blev slavar i barbareskstaterna, de islamiska staterna i Nordafrika.
Vilken dag ska vi minnas svenskarna som blev slavar hos muslimer? Vilken dag ska minnas alla de olyckliga europeiska kvinnor som såldes och köptes som boskap på islamiska slavmarknader? Som utnyttjades sexuellt och misshandlades, i en främmande miljö långt hemifrån, avskurna från all kontakt med nära och kära? Deras identitet, deras liv togs ifrån dem. Vem tänker på dem?
Varför byggs inte museer i Algeriet, Marocko, Tunisien och Turkiet som visar upp dessa hemskheter? Dit kan ättlingarna till de muslimska jihadpiraterna och slavägarna gå för att lära sig om sin mörka historia, känna skuld och lova bättring.
Den islamiska slavhandeln med européer avtog efter barbareskkrigen och upphörde slutligen efter att Frankrike erövrat Algeriet år 1830. Barbareskkrigen var två krig mellan framför allt Förenta staterna och islamiska slavstater i Nordafrika, 1801-1805 och 1815.
År 1785 reste Thomas Jefferson, Förenta staternas president, till London för att förhandla med Tripolis ambassadör Sidi Haji Abdrahaman. Han frågade ambassadören med vilken rätt de kapade skepp och tog slavar. Jefferson berättar att Sidi Haji Abdrahaman svarade att den rätten var ”grundad i Profetens lagar, och att det var nerskrivet i deras Koran att alla nationer som inte hörsammade deras auktoritet var syndare, och att det var deras [muslimernas] rätt och plikt att föra krig mot dem [syndarna, icke-muslimerna] varthelst de kunde finna dem, och att göra slavar av alla som de kunde ta till fånga, samt att varje muslim som dog i detta krig var viss om att komma till paradiset”.
Det italienska ordet ”razzia”, som betyder räd, kommer från arabiskans ”ghazwa” som har samma betydelse. I den islamiska litteraturen används ordet om profeten Muhammeds räder och en jihadkrigare kallas förutom ”mujahid”, alltså kämpe, också för ”ghazi”, deltagare i en räd.
DET GODA SAMHÄLLET 