Jag tycker inte om Stockholm. Annorlunda var det när jag som barn bodde ett tiotal mil söderut i Nyköping. Då var det ett äventyr och ett nöje att ta sig till Stockholm. Jag kunde åka på tåget, ensam eller med någon kamrat. Ibland hade jag ett uppdrag för mig själv eller någon bekant. Det kunde vara att ta sig till Köpmangatan där det fanns en liten affär som sålde begagnade grammofonskivor. Där fanns alltid något intressant. Men egentligen var ärendet bara en förevändning. Det viktiga var att komma till Gamla stan och få gå omkring i gränderna där.

Vad fann jag där? Jag fann mer av det som också till någon del fanns i Nyköping: gamla hus och gator som eggade fantasin. I hemstaden fanns Nyköpingshus, men Gamla stan hade så mycket mer. På den tiden var historia för mig inte främst en källa till kunskap, det var något som gav material för fantasin och känslan. De gamla husen och gränderna gjorde det lätt att fantisera om människorna och den tid de en gång levde i. Senare har jag förstått att det också var ett angenämt sätt att bygga upp kunskap.

Men jag måste nyansera mig. Trots den delvis brutala omdaning av staden, som skett under årtiondena därefter, har jag inte så mycket emot själva staden. Den kan ibland vara riktigt vacker, och behaglig.

Det är stadens invånare. Nu på senare tid har det varit mycket tal om robotar som kan göra människors arbete – ofta är det bara tal om ett dataprogram som skyfflar och sammanställer information snabbare än de människor de ersatt, men det är tydligen intressant. (Nu senast var det socialsekreterare som ersatts vid beräkningen av socialbidrag, Det ledde på sina håll till uppbragthet och tal om bristen på mänskligt hänsynstagande. De som hade erfarenhet av förändringen var däremot nöjda. Beräkningarna gick snabbare och blev mer rättvisande och tillförlitliga – och den frigjorda tiden kunde användas till att snabbare hjälpa klienterna till ett arbete. Borde man inte istället kritiserat det slöseri som tillåtit dyra, ineffektiva och felaktiga metoder fortleva under de många år denna rationalisering varit möjlig?)

Underhållningsindustrin ägnar sig också allt mer intensivt åt att exploatera denna fascination för likheten mellan människa och maskin. Det är litet egendomligt. Varje tunnelbanevagn, varje trottoar befolkas ju av robotar. Människorna runt omkring mig ler inte. De möter inte min blick. De hälsar inte. De talar knappast med varandra. Modern sitter bredvid barnet på bänken i tunnelbanevagnen, men de är fjärran från varandra.

Tilltalar man dessa människoliknande varelser ser de rädda ut. Det är detta som gjort staden så frånstötande. Så var det inte i min barndom och ungdom.

Numera är varelserna fångna i sina telefoner. Det är bland annat det som gjort staden så frånstötande. Ändå är detta bara ett symptom på något värre. Det kan man inte se direkt, som ett inslag i gatubilden. Men man ser symptomen lite varstans.

Under en längre tid har #Metoo-kampanjen fyllt massmedias nyhets- och kommentatorsavdelningar. Nu senast uppmärksammades Catherine Deneuves och andra kvinnors kritik av kampanjen. De förde fram kloka synpunkter, som naturligtvis bemöttes med sedvanligt frejdigt avståndstagande istället för argumentation.

Men det är inte denna diskussion om det berättigade och vällovliga eller det överdrivna, osakliga och rättsvidriga i kampanjen jag vill ägna mig åt, Det är själva företeelsen i sig.

Hur kan ett påstående om ett föregivet övergrepp i USA för tiotalet år sedan utlösa först en lavin av instämmanden och redogörelser för liknande händelser där och sedan också här, i Sverige, och på andra håll i världen? Hur kan dessa redogörelser bli till ett heligt mässande, som ställer sig bortanför varje kritisk invändning, uttalade av kvinnor som verkar hävda ett enbart deras kön tillåter dem att framställa sig som ofelbara och därmed okränkbara, oberörbara också för varje verbal invändning?

Hur kunde de politiska partierna, deras företrädare och tjänstemän och deras påhejare på olika håll i massmedia – som på kommando – så till synes utan svårigheter och utan uppgörelser med tidigare ställningstagande helt bryta mot tidigare uppfattningar och ställningstaganden om invandringen? Hur kan man, inför sig själv och inför andra, försvara att man intar ståndpunkter och godkänner handlingar som man alldeles nyss fördömde som omoraliska? Till exempel sluter man den gräns som några veckor tidigare förklarats alltid skulle stå öppen, regeln om familjeåterförening som tidigare var etiskt självklar gäller inte längre och så vidare. Betyder deras moral så lite, det vill säga ingenting?

Förklaringen är densamma. Och den finns i telefonerna. För i dem finns informationerna, kunskaperna, det sociala samspelet, gruppbildningen och det moraliska ställningstagandet.
Människor utan egna kunskaper om världen, utan förståelse för hur samhällena växt fram, utan begrepp om hur resurser skapas (och förstörs) och utan annan social samvaro än den som erbjuds dem i den egna gruppen, främst på arbetet – de människorna är försvarslösa. De har inget stadigt fotfäste, de jumpar ivrigt och nervöst från den ena dagsståndpunkten till den andra, rädda att falla i det kalla vattnet och drunkna.

Den här beskrivningen borde väl innebära att äldre människor, med erfarenhet och i många fall också den bättre bildning som den gamla skolan erbjöd, bättre borde stå emot de känslostyrda opinionsvindarna som de unga böjer sig för? Så är det förstås, och så har det väl alltid varit. Bristen på egen kunskap och egna erfarenheter kan numera lätt ersättas med telefonens dagsaktualiteter i opinionsbildningen och lättuppbyggda kotterier av likasinnade. Och tyvärr, av dessa skäl är också de unga mer utsatta. Och tyvärr, de vet inte om det.