Att vara fördomsfull anses förkastligt. Ingen vill förtjäna denna benämning. Ändå är vi alla, naturligtvis – och lyckligtvis – fördomsfulla.

Utan fördomar skulle vi nämligen inte kunna fungera.

Vad är en fördom? Det är den samlade erfarenheten inte bara hos den enskilde individen utan också sådana föreställningar som han ärvt från sina närmaste, från samhället runtomkring och från historien – i den mån han känner till denna.

Fördomar betyder ordagrant förställningar om verkligheten, som bildats före det tillfälle då de används för att styra det egna handlandet eller före det ögonblick då ett omdöme fälls om en människa, en grupp av människor eller det sammanhang, den kultur, de uppträder i.

Fördomar är alltså modeller, grundade på egen och andras erfarenhet, av den verklighet fördomarnas bärare dväljs i.

Ändå föraktas fördomar och de som anses styras av sådana fördöms. Detta är mycket egendomligt: Det skulle alltså vara förkastligt att använda sig av erfarenhetsbestämda modeller av verkligheten.

Fördomar kan däremot vara ineffektiva, det vill säga de är inte goda modeller av verkligheten. Det beror framförallt på två förhållanden. Den vanligaste, och den oftast uppmärksammade och hånade: De kan vara föråldrade. Typexempel: Den (oftast nyinflyttade) storstadsbon gör sig lustig över bonnläpparnas fördomar, utan att inse att ”böndernas” föreställningar, fördomar rör en annan verklighet än stadens. Men också eftersläpningar i föreställningarnas anpassning till en över tiden förändrad verklighet gör dem mindre användbara. Och visst kan modellerna, fördomarna föråldras.

En sådan fördomarnas förvanskning är däremot inte särskilt problematisk. Den är så lätt att avslöja.

Annorlunda förhåller det sig med den moderna varianten: Den moderna, fördomsfria – enligt egen åsikt – människan tror sig vara befriad från felaktiga föreställningar om verkligheten och därmed fri att skaffa sig en egen uppfattning och formulering av denna verklighet.

Denna fördomsfrihet/fullhet är däremot farlig. Den yttrar sig i ett förnekande av erfarenheten och ett förbehållslöst anammande av nyheter av alla slag: nya läror om mat, uppfostran, träning, teknik eller vad som helst. Allt blir till mode och endast sista skriket duger. I sitt förakt för fördomar – det vill säga erfarenhetsbestämda modeller av verkligheten – blir denna fördomsfria människa ett lätt byte för manipulatörer av olika slag. Oftast manipulerar hon sig helt på egen hand, i förhoppning att nästa trend skall lösa hennes känsla av otrivsel och otillräcklighet.

Och i vår svenska verklighet har hon valt att i stor utsträckning tillsammans med sina likar häcka i politiken. Lättast att skåda är hon i miljö- och centerpartiet, men hon finns också i stora skaror i de flesta andra partier.

Denna tro på den egna fördomsfriheten och förlitan på de egna föreställningarnas överlägsenhet är mycket destruktiv. Klarast syns det inom invandringspolitiken. Efter att ha avvisat alla ärvda erfarenheter om nykomnas – helt naturliga – svårigheter att anpassa sig i ett nytt samhälle, vägrade dessa fördomsfria människor i alla gamla partier att ta sig till de allt starka signalerna från verkligheten. De vore ju att böja sig för gamla fördomar om att inte människor – i alla avseenden – kan vara lika mycket värda och inte har lika stora rättigheter till allt som är av värde.

Tänk om politiken istället utgått från allmänhetens fördomar! Hur mycket bättre hade inte tillståndet i landet varit. Men vi får vänja oss vid att dessa förment fördomsfria människor kommer att fortsatt dominera och styra politiken. De är nämligen unga och har därmed liten egen erfarenhet och är därför lättfångna byten för charlataner av olika sort. Och dessa unga människor har, just därför att de är så unga, högre status och tränger sig lättare fram inom partierna.

Alltså, vi får anpassa oss. Leve det ungdomliga oförståndet! Tillvaron blir ju i alla fall mer spännande.