Thomas Gür har i tidskriften Kvartal (30/12 2017) redovisat en häpnadsväckande upptäckt. Han citerar Magdalena Anderssons uttalande om migrationspolitiken i en intervju (DN 21 december 2017) som kan sammanfattas:

Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska. Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot. Under senare år ser vi att det tar alldeles för lång tid för människor att komma i arbete. Vi har en stor bostadsbrist och en stor lärarbrist. Det tycker jag att vi kunde ha sett och varit tydligare med tidigare än hösten 2015.

Gür:

Det signifikanta med Anderssons uttalande är att det varken till innehåll eller formulering skiljer sig från hur invandrarministern Maj-Lis Lööw lät, när hon den 14 december 1989 berättade för riksdagen om det beslut som regeringen fattat, det så kallade Luciabeslutet. Bakgrunden var, enligt Lööws egen beskrivning då, att ”det svenska flyktingmottagandet befinner sig i en kris”. För år 1989 uppgick det förväntade antalet asylsökande till 29 000 personer, mot ett utfall om 19 000 under 1988.

Luciabeslutet innebar i korthet att uppehållstillstånd i stort endast tilldelas konventionsflyktingar och de med särskilt starka skyddsbehov. Om Luciabeslutet inte rivits upp av Bildtregeringen och ersatts av ”den humanitära flyktingpolitiken” skulle andelen med invandrarbakgrund i Sverige idag sannolikt ligga på våra grannländers nivå.

Lööw konstaterade att vi har nått gränsen för vad vi klarar av. Detsamma säger alltså Magdalena Andersson 1 920 587 uppehållstillstånd senare. Det är förvånansvärt att Socialdemokrater vid regeringstillträdet 1994 helt hade glömt Luciabeslutet trots att problemen nu blivit ännu större. Minnesförlusten var tydligen total.

Jag har gått igenom Moderaternas Invandrar- och flyktingpolitiken, Motion 1990/91:Sf609. Den i motionen beskrivna politiken motsätter sig inte Socialdemokraternas Luciabeslut och kan anses som restriktiv och ansvarsfull. Inriktningen är konventions- och kvotflyktingar samt arbetskraftinvandring.

I motionen beskrivs krav på ID-handlingar, snabbt inlemmande i arbetslivet, att repatriering skall främjas, harmonisering av politiken med övriga Europa och särskilt till grannländerna, fri debatt, förankring i breda folklager, försvar av våra värderingar och kulturmönster, ansvar för de egna medborgarna, ett värdigt mottagande, omfördelning av resurserna till UNHCR:s flyktinghjälp samt snabbt avvisande vid avslag.

Även moderaterna lider av minnesförlust. Den strama moderata invandringspolitiken från 1990 har under Alliansens tid omformats till sin spegelbild:

· Dokumentlöshet blev i det närmaste norm
· Ett värdigt mottagande och snabbt inlemmande i arbetslivet blev ett stadigt växande utanförskap
· Varningen för kulturkrockar tystades genom identitetspolitik
· Repatriering blev permanenta uppehållstillstånd
· Önskan om att politiken skulle harmoniseras med grannländerna och EU blev EU:s mest extrema och kravlösa
· Krav på fri debatt ersattes av skambeläggning och bestraffning av visselblåsare; många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän.
· Krav på politikens förankring i breda folklager ignorerades trots att kontinuerliga opinionsmätningar, exempelvis av SOM, visade ett betydande motstånd
· Krav på att försvara nedärvda värderingar och kulturmönster ersattes närmast av förakt gentemot dessa, ”barbari” sa Reinfeldt
· Omfördelning av resurser till UNHCR:s flyktinghjälp blev istället ett enormt resursslöseri på invandring till och permanent uppehåll i Sverige

Mona Sahlins ideologiska irrfärder ej att glömma, men asylinvandringen sköt rejäl fart under Alliansen.

Varför har politikerna drabbats av kollektiv minnesförlust? Gür pekar på att en ”fantasiresa” inleddes med Fredrik Reinfeldt som partiledare och med understöd av partikadrer från främst MUF, som ersatte de äldre politiker som lämnat partiet, och som enligt Gür ”hade mycket svärmiska uppfattningar om vad migration från avlägsna kulturkretsar till en välfärdsstat som den svenska innebar”.

Varför har man år efter år och oberoende av regering fortsatt med samma politik och expanderat denna till EU:s mest extrema, trots att det redan 1989 var uppenbart att vår integrationsförmåga överskridits? Och trots att politiken inte stöddes av en majoritet? Varför underlät man, vilket Riksrevisionen påtalat, att göra konsekvensanalyser som underlag för Riksdagens behandling av ett stort antal propositioner gällande migration, främst under Alliansens regeringsinnehav?

Drevs politiken av uppfattningen att ”mångfalden” och de enligt Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström ”goda föresatserna” motiverade eventuella uppoffringar? (Se ”De goda föresatserna och haveriet utan återvändo”, Kvartal 3/2016) Fanns hos regering och Riksdag en avsikt att i grunden förändra Sverige – oklart hur de tänkte sig att detta rimmar med Sveriges väl?

Resultatet av denna oerhört ansvarslösa politik ser vi nu. Utanförskapet växer och med den laglösheten, polisen räcker inte till och otryggheten ökar, sjukvården liksom socialtjänsten och skolan är pressad, bostadsmarknaden är i obalans och har lokalt ersatts med en sovplatsmarknad, hög arbetslöshet hos invandrare, ökande antisemitism, kommunernas ekonomi är hotad, den sneda könsbalansen med 123 pojkar på 100 flickor i åldersspannet 15-19 år är en social bomb. Mest tragiskt är att äldrevården får ge bidrag till den ökade försörjningsbördan. Och situationen kommer ytterligare att förvärras, eftersom några hundratusental asylsökande och anhöriga till dessa enligt Migrationsverket är att vänta de närmaste åren.

Konspiration eller en ofantlig inkompetens? Eller en ängslig låt-gå-politik uppbackad av press och ”public service” samt betingad av rädsla för ”antirasisterna”? Frånvaro av debatt och därmed ingen reaktion från en oinformerad opinion möjliggjorde haveriet. Vad som än är orsak till den galopperande invandringspolitiken avslöjar den våra politikers ovilja eller oförmåga att likt våra nordiska grannländer utveckla invandringspolitiken till en för Sveriges befolkning och framtid ansvarsfull nivå.

Gunnar Sandelin har på bloggen ”Invandring och mörkläggning” den 2 januari 2018 publicerat en skrämmande bild:

Citat: När statistiken för 2017 idag redovisas fullt ut för Sveriges del kan vi konstatera att den socialdemokratiska regeringen inte hittills har ändrat något i grunden, när det gäller migration. Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör.

Sveriges kristna råd, med bland andra ärkebiskop Antje Jackelén, har för en tid sedan till Morgan Johansson överlämnat ett upprop där man påstår att Sveriges asyllagstiftning ligger på EU:s miniminivå. Sydsvenskan har nyligen i en ledare påstått att vår migrationspolitik nu är ”stram”. Och den uppfattningen är nog vida spridd.

Den galopperande utvecklingen mot ökat kaos fortsätter medan politikerna diskuterar vem som skall regera med vem och hur Sverigedemokraterna skall utestängas. Kjell-Olov Feldt i Svenska Dagbladet på frågan vad politiken kan göra åt denna tickande bomb: Jag vet inte. Jag tror knappt att någon vet det. Man försöker hålla locket på.

Save Our Souls – Sverige driver redlöst!

Håkan Karlberg är pensionär, utbildad som bergsingenjör vid KTH med anställningar vid LKAB, ASEA, Gullfiber och Uddeholmsbolaget samt under 25 år konsult, huvudsakligen i egen firma.