Jag kom på att en av mig ofta framförd tanke kanske är helt fel. Jag brukar hävda att den västerländska kulturen är objektivt överlägsen andra kulturer eftersom vår kultur gjort tillvaron enklare, rikare, längre och mer behaglig för nästan alla som bekänner sig till och anammar den kulturen. (Om någon säger emot brukar jag förelägga honom följande bevis: Öppna Sverige för fri invandring från Somalia och Somalia för fri invandring från Sverige. Ge alla svenska somaliamigranter alla sociala rättigheter som finns i Somalia och vice versa. Räkna flödena.)

Resonemanget kan verka bestickande, men jag plågas av en med tiden alltmer irriterande sten i skon, nämligen det faktum att det finns representanter för andra kulturer som säger att de hatar den västerländska kulturen och det finns asylpersoner i Sverige som värnar sig mot den svenska varianten av den västerländska kulturen.

Sådant är svårt att förklara för den som menar att den västerländska kulturen är objektivt överlägsen. Varför inser inte dessa människor det självklara som jag inser?

Det finns, vad jag kan se, två möjligheter för en sådan som jag att ta mig ur det intellektuella dilemmat. Antingen hävdar jag att asylpersonerna är oärliga eller inte vet sitt eget bästa varför de med rätta inte bör räknas som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Jag skriver helt enkelt av dem. Eller också faller jag till föga och erkänner att de nog talar sanning. De anser på riktigt att den västerländska kulturen är underlägsen och att de egentligen föredrar sin egen. (Vänta med frågan varför de i så fall kommer hit.)

Kulturer är sammanhängande och internt konsistenta sätt varpå grupper av människor väljer att hantera livet. Livet kan hanteras på olika sätt delvis beroende på de fysiska omständigheterna, till exempel om människogruppen bor på ett varmt eller ett kallt ställe. Olika människogrupper konstruerar olika kulturer för sin tillvaro.

Livet är inte enkelt. Kanske är detta tillvarons mest fundamentala sanning. Stekta sparvar flyger inte in i munnen på oss. Gud förvisade Adam och Eva ut i en värld som för människan visade sig vara en jämmerdal. Detta grundvillkor måste alla kulturer hantera.

Låt oss reducera kultur till två slags verksamheter: att arbeta och att äta. Att arbeta är ett minus, att äta är ett plus. Alla kulturer måste hitta sin metod att organisera detta. Det finns, påstår jag i mitt weberianska nit att definiera idealtyper, två varianter. Den ena är att anstränga sig hårt och
att äta bra. Den andra är att inte anstränga sig så hårt, ”koppla av” kan man säga, och att äta dåligt.

Att ”anstränga sig” betyder här inte bara att hugga i ordentligt och jobba många timmar utan det handlar mer om en livsstil med engagemang, plikter och försakelser. Man ska lära sig multiplikationstabellen och att senarelägga eller helt avstå från njutningar som man inte har råd med plus en massa annat onaturligt som att komma i tid och att lyda läraren.

Att ”äta” handlar inte bara om maten på bordet, utan även om livslängd, spädbarnsdödlighet och andra sådana livskvalitetsfrågor.

För att gå tillbaka till mitt tankefel så tror jag, sedan felet uppdagades, inte längre att den kultur som erbjuder kombinationen ansträngning/äta bra är objektivt överlägsen en kultur som satsar på kombinationen koppla av/äta dåligt. Det finns inget logiskt eller ens moraliskt fel med att tycka att det är viktigare att koppla av än att alla ens barn överlever tioårsåldern.

Personligen råkar jag föredra kombinationen ansträngning/äta bra men jag inser nu att denna preferens bara gäller för sådana personer som sedan födelsen är inskolade i den västerländska kulturen. Jag är till och med så indoktrinerad att jag inte alltid erkänner det som nästan alla folk utom de västerländska betraktar som självklart, nämligen att ”ansträngning” bör undvikas.

Detta är svårt att begripa för en västerlänning. I verkligheten är arbete faktiskt ett obehag, det är därför man måste betala folk för att de ska ägna sig åt det. Men den västerländska människan har på något vis lyckats tränga bort denna uppenbara sanning och i stället börjat älska sina piskor. Man är ”stolt” över sitt slit. Man ser med tillfredsställelse på den dikade åkern, inte för att man inser att den kommer att producera mer mat, vilket den kommer att göra, utan för att man liksom adlats och blivit en bättre människa av själva ansträngningen med dikena. Det här sitter så djupt i den västerländska människan att hon inte kan förstå att hon är manipulerad att tycka så av sin egen kultur. Hon är inte ens medveten om att hon ingår i en alldeles särskild kultur.

Dessutom tror den västerländska människan att representanter för andra kulturer tänker likadant och att dessa andra egentligen mest av allt strävar efter att få avlönade arbeten där de varje dag kan bli ädlare människor genom sitt slit. Men så är det inte. Folk från en kultur som satsar på kombinationen koppla av/äta dåligt har inte den mentaliteten.

Nu kan du ställa den där frågan: Varför kommer folk från koppla av/äta dåligt-kulturer till Sverige där man förväntas följa det kulturella paradigmet ansträngning/äta bra?

Jag tror att förklaringen ligger i den svenska multikulturen. Kulturerna har hos oss blandat sig och det har uppstått en lokal hybridkultur som följer en nyupptäckt och överlägsen formel, nämligen koppla av/äta bra. Detta är den bästa av alla världar för alla som väljer att bekänna sig till den kulturen.

Det är snart ett halvsekel sedan svenska politiker, impregnerade av ansträngningsvärderingar, lagstadgade att Sverige skulle bli multikulturellt. De väntade sig att Sverige skulle berikas av folk som följde principen ansträngning/äta bra fast med andra kryddor. Nu börjar vi kunna iaktta ett slags utfall. Politikerna nådde bara halvvägs. Många som kommer till Sverige bekänner sig i stället till formeln koppla av/äta bra fast med andra kryddor.