Det finns en likhet mellan att segla – särskilt i dikt bidevind, vilket betyder att styra skeppet så rakt mot vinden som det går – och att skriva artiklar. Om man inte har total makt, vilket skulle motsvaras av att köra motorbåt, så måste man hela tiden vakta på hur vinden blåser. Om man styr för rakt mot vinden så börjar seglen fladdra och man kommer ingenstans. Om man slarvar och överdriver åt andra hållet tappar man distans. Det gäller att hela tiden bevaka och trimma seglen.

Det låter kanske opportunistiskt och vändkappeaktigt men jag tror man måste bete sig likadant i samhällsdebatten om man är intresserad av att vinna rejset snarare än att bli hedrad av eftervärlden för sitt ståndaktiga martyrskap. (OK, kontroversiellt påstående som tål att diskuteras, men inte just nu.)

Jag vet hur det känns att uppleva skeppets fart och lutning och hur man oavbrutet måste uppmärksamma varje skiftning i vinden för att hela tiden göra maximal fart mot målet. På samma vis är det i samhällsdebatten. Vad kan sägas idag som inte kunde sägas igår? Hur ska jag styra för att bli mest effektiv? Debattören måste ha tummen på tidsandans puls på samma sätt som seglaren ha koll på vindriktningen, vindstyrkan, vågorna och skotens och fallens sträckning. (Dock att seglingen är mycket enklare eftersom eventuella felgrepp snabbare och ärligare ger sig till känna; motståndaren är ändå naturen som är någorlunda hederlig i jämförelse med politikens värld, där man har med intelligenta och ofta illasinnade väsen att göra, så kallade människor.)

Låt mig ge ett exempel. Under det senaste året har jag haft en krypande känsla att det ledande politikerväldet i Sverige – och jag drar för enkelhetens skull alla över en kam även om jag vet att det finns kloka och hedervärda undantagsmänniskor i de beslutande församlingarna – inte är mina vänner. Det här är svårt att förklara. Gamla tiders socialdemokrater gillade inte gamla tiders borgerliga människor, men de tillhörde samma värld hur mycket de än ogillade varandra. Det fanns, trots alla, en känsla av samhörighet. Om Sverige blivit anfallet av en främmande makt skulle motståndarklasserna sluta leden och kämpa tillsammans. De var, i någon bemärkelse, ”vänner” trots sitt ibland plågsamma ömsesidiga klasshat.

För dem av er som är bekanta med Mao Zedongs tänkande kan jag påminna om dikotomin ”antagonistiska” och ”icke-antagonistiska” motsättningar. Sveriges 1900-talshistoria handlade om hur ”icke-antagonistiska” motsättningar utspelades mellan ledande politiska aktörer.
Under det senaste året har jag alltmer fått en känsla av att det finns en antagonistisk motsättning mellan politikerväldet och den allmänna medelklassen. Närmare bestämt ställer jag mig frågan om dessa politiker, som anses ”förtroendevalda” och ”representanter” över huvud taget står på min sida. Se där ett känsligt spörsmål. Om jag ställer denna fråga, har jag då girat för nära vindriktningen och därmed förlorat oersättlig tid, har jag blåst mina chanser att över huvud taget bli tagen för en seriös seglare?

Det här skriver jag i december 2017. För ett halvår sedan var jag på ett trevligt sommarkalas och träffade en gammal vän, före detta statstjänsteman och solitt borgerlig, troligen moderat. Jag frågade om han tänkt tanken att våra ledande regeringspolitiker – vid det laget socialdemokrater och miljöpartister men de kunde ha varit vem som helst – kanske inte var våra representanter, utan våra fiender. Han såg alldeles förskräckt ut. Tanken var främmande för honom. Politiska motståndare, javisst, men fiender, absolut inte.

Det svenska politiska systemet har fortfarande stark legitimitet. Svenskar litar på att regeringen ska värna om deras intressen även om var och en inte röstat på just den här regeringen. De räknar med att regeringen ska skydda deras intressen i egenskap av svenskar även om regeringen råkar representera en annan underavdelning av svenskarna än den de själva tillhör. Folk föreställer sig att medborgarskapet – eller svenskheten, vilket kanske betyder samma sak, jag är inte säker – har överordnad betydelse.

Nu har det gått ett halvår sedan jag fick tillfälle att chockera min vän. Om jag läser stämningarna idag, ungefär som jag läst vindriktningen och vågornas kraft om jag varit skeppare, så tror jag att många är alltmer villiga att öppna sig för tanken att våra politiska representanter, nästan oavsett parti, inte representerar oss, utan någon annan, enligt min personliga uppfattning det välfärdsindustriella komplexet och dess klienter, men där kan man tolka olika.